Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Statsminister Stefan Löfven (S) på väg från onsdagens partiledardebatt i riksdagshuset. Bild: Claudio Bresciani/TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vem är det som styr egentligen?

Istället för att underlätta ytterligare för minoritetsregerande borde Sverige sträva mot en ordning med fler majoritetsregeringar, i syfte att förstärka regeringens folkliga legitimitet och demokratiska förankring.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den nuvarande svenska regeringen tillhör de svagaste i landets moderna historia. Endast 115 av 349 ledamöter röstade aktivt ja till Stefan Löfven (S) när han fick förnyat förtroende som statsminister för några veckor sedan. Det är mindre än en tredjedel. Sex av riksdagens åtta partier påstår sig samtidigt vara oppositionspartier, trots att två av dem (C och L) är aktiva samarbetspartier och ett ytterligare (V) ingår passivt i regeringsunderlaget.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det här gör det inte särskilt lätt för väljarna att utkräva ansvar. Centern, Liberalerna och Vänsterpartiet har alla möjliggjort den politik som kommer föras under den kommande mandatperioden, men de avsäger sig helt eller delvis ansvaret för genomförandet och konsekvenserna.

I grunden beror detta på att Sverige håller sig med så kallad negativ parlamentarism. Den sittande statsministern behöver bara tolereras av riksdagen, det räcker alltså med att en majoritet inte röstar emot denne när hen tillträder. Utanför Skandinavien är denna modell ovanlig. Storbritannien har ett utpräglat majoritetsvalsystem där regeringen i princip alltid har en majoritet i parlamentet bakom sig. Frankrike har en variant på det brittiska systemet som också ger starka majoriteter, samtidigt som maktdelningen är utvecklad mellan presidenten, som sitter på eget mandat, och parlamentet.

Sverige har däremot, liksom övriga Norden, Tyskland och Nederländerna, ett proportionellt valsystem. Fördelen med detta är att väljarnas preferenser avspeglas bättre i parlamentet. Men en förutsättning för att proportionella valsystem ska fungera är att partierna samarbetar med varandra. I framförallt Finland är detta väl utvecklat.

Sverige har istället länge kännetecknats av en utpräglad blockpolitik. Att detta varit möjligt, trots att tanken med vårt valsystem är att man ska samarbeta, beror dels på höger-vänsterskalans och dels på socialdemokratins dominans i svensk politik.

Socialdemokraterna har kunnat styra landet tack vare stödpartier. Tidigare VPK, på senare år V och Mp, och under en kort period på 1990-talet även Centern (på 1950-talet ingick C i regeringen). Från och med i år är det C och L som är stödpartier till en S-regering.

När Stefan Löfven besökte Helsingfors i början av veckan uttalade han sig om att stärka minoritetsregerandets möjligheter ytterligare. Han menade att en statsminister inte borde kunna avsättas om det inte finns ett klart regeringsalternativ.

En sådan förändring skulle förstås ligga i S intresse. Men ur demokratisk synpunkt är det tvivelaktigt. Trots att en majoritet av väljarna röstade på partier som sade sig vilja avsätta Löfven och trots att en majoritet av riksdagsledamöterna anser sig sitta i opposition så fortsätter S att regera. Systemet med stödpartier skapar oklara ansvarsförhållanden, men säkrar minoritetens makt.

Det finns snarare skäl att fundera över om Sverige borde närma sig Tyskland och Finland och sträva efter majoritetsregeringar. I Tyskland och Finland krävs att en majoritet i parlamentet står bakom regeringschefen för att denne ska kunna tillträda. I praktiken finns det då få skäl att inte denna majoritet också representeras i regeringen.

Enligt biståndsminister Peter Eriksson (MP), tidigare ordförande i Konstitutionsutskottet, fanns det en majoritet i den tidigare grundlagsutredningen bestående av Alliansen och MP, som ville övergå till den tyska-finska modellen (SvD 9/12 2014). Men förslaget föll på grund av motstånd från S.

Exemplet Tyskland visar emellertid att när det finns en beröringsskräck för ytterkantspartier kan kravet på majoritetsstöd lätt resultera i storkoalitioner som endast består av etablerade partier. Det tenderar i sin tur att gynna ytterligheterna långsiktigt.

Vi skulle i så fall snarare behöva bli mer som de pragmatiskt lagda finländarna. Där kan i princip de som vill ingå i regeringen, medan något stort parti alltid stannar utanför. Både Vänsterförbundet (motsvarigheten till V) och Sannfinländarna (motsvarigheten till SD) har där tagit ansvar i regeringsställning och i bägge fallen tappat i opinionen (Sannfinländarna sprack dessutom). Det räcker inte med att ändra valsystemet om man samtidigt, som i Sverige, har en politisk kultur som främjar polarisering och maktkoncentration.

Konsekvensen av den nuvarande svenska ordningen är sammantaget att strategiskt placerade maktpartier, som S, genom skickligt navigerande gång på gång kan tillskansa sig regeringsmakten – alltmedan klyftan till väljarkåren växer. Den ordningen bör inte förstärkas ytterligare, utan snarast omprövas.