Bostadsbristen är ett av Göteborgs stora problem. Vi är alla medvetna om att det måste byggas fler bostäder. Om dessa kan byggas centralt och på attraktiva platser är det förstås bra. Men med detta sagt bör det också höjas ett varningens finger.
Bristen på bostäder riskerar att bli ett så starkt argument att det i farten får trumfa andra värden som långsiktigt också är viktiga för staden. Efterfrågan på nya bostäder ger fastighetsägare och byggbolag incitament att riva äldre byggnader för att bygga större och högre. Tidsandans ideal och bristen på bostäder gör det svårt för staden att argumentera emot. Vem vill hindra människor från att få en bostad?
Ett exempel där det nu finns olika uppfattningar är kvarteret Röda bryggan. Det är den triangel av lägre hus som ligger med fasad mot Brogatan och mot Heurlins plats, och vars spets pekar mot älven. Där finns planer på att förvandla kvarteret till ett modernt bostadskomplex.
Arkitekturprofessorn Ola Nylander vid Chalmers har tagit strid för att bevara kvarteret Röda bryggan. Han har bland annat lyft det historiska värdet av husen och pekatr på att de passar väldigt väl in i den idé om "blandstad" som de flesta politiker erkänner sig till. (GP 6/10)
Det finns goda skäl att vara mycket varsam med detta gamla kvarter. Ett skäl är förstås att det är gamla hus med unik historia och som har haft olika användningsområden genom åren. Mittenhuset är lägre med bevarad exteriör från 1860-talet. Hörnhuset är ett 1800-talshus som ”förfunkats” på 30-talet.
Men husen ingår också i ett sammanhang – nämligen den nygamla miljön kring Rosenlundskanalen. Sedan Götaleden grävts ned och Esperantoplatsen rustats upp är detta lite av en oas. Det är på samma gång ett stråk där människor rör sig och en plats som lockar till att sitta ned. Om det finns ett uppenbart problem där i dag är det att det inte finns uteserveringar längs med kanalen.
Snart kommer Skeppsbron att vara bebyggd med höghus. Då borde det bli än mer angeläget att bevara en oas i närheten, med byggnader i mer människoanpassade proportioner. Nya bostäder i stor mängd och koncentration förändrar också en plats atmosfär. Den blir mindre av ett offentligt rum och sådana behövs också i en stad.
Frågan är inte enkel. Det finns också äganderätt att ta hänsyn till. Den bästa lösningen hade naturligtvis varit en medelväg som ökat bostadsbeståndet samtidigt som det historiska arvet lyfts fram och bevarats.
En stad måste ha platser som är andrum och som utgör fönster mot det förflutna. Bostadsbrist får inte bli det oemotsägliga argument som rationalisering var under rivningshysterins dagar. Dit vill vi inte tillbaka.
