Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/2

Var ska alla nyanlända bo?

Anvisningslagen borde rivas upp. Det är orimligt att Migrationsverket inte för en dialog med kommunerna om flyktingmottagandet. Och varför ska det anses skamligt att vuxna tillfälligt bor i en vinterbonad husvagn när bostadssituationen på många sätt är hopplös?

I mars förra året kom en lag som ställer krav på kommuner att ordna boende till nyanlända under deras första två år i Sverige. Lagen tar inte hänsyn till kommuners vitt skilda förutsättningar att finna bostäder trots att många kommuner i sina remissvar till lagförslaget påpekade just detta. Inte heller beaktades att det ska vara möjligt att överklaga när en kommun anser att mottagandet blir ohanterligt.

Enligt Jahja Zeqiraj (S), ordförande i fastighetsnämnden, lyckades styret i Göteborg under förra året klara av att erbjuda boendelösningar till alla de hushåll som anvisades till staden. 255 lägenheter, främst från allmännyttan, var en viktig del av lösningen men även en rad tillfälliga boenden. I år har behoven ökat markant då anvisningar till Göteborg enligt lagen uppgår till 1 098 personer (GP 29/10).

En fungerande boendesituation är en förutsättning för att nyanlända ska få en bra start i sitt nya hemland. Att möta behoven är däremot lättare sagt än gjort och det är brist på bostäder på många håll. I våras presenterade till exempel Hyresgästföreningen rapporten ”Unga vuxnas boende” för Storgöteborg. Den visar att 56 procent av alla unga mellan 20 och 27 år i Storgöteborg saknar en fast bostad. Även om man inte vill ställa grupper mot varandra så är det oundvikligen så att anvisningslagen bidrar till undanträngningseffekter, fastän nya bostäder byggs.

Kommunledningen i skånska Staffanstorps kommun har använt sig av en okonventionell metoder när det gäller att skaka fram tillfälliga bostäder. Sju vinterbonade husvagnar har köpts in och står uppställda på kommunal mark. De är avsedda för vuxna och ett tiotal nyanlända bor redan i vagnarna. Samtliga husvagnar är begagnade, inköpta till en kostnad på cirka 50 000 kronor styck. När vagnarna inte längre behövs kommer de att säljas. Barnfamiljer bereds däremot plats i lägenhet eller på vandrarhem.

Lösningen med husvagnarna har blivit hårt kritiserad av bland annat Sydsvenskans ledarredaktion som hävdar att: ”dessa husvagnar är en skam för Skåne” och att ”Staffanstorps politiska ledning tycks bedriva en kall och okänslig kommunal olydnad” (23/11).

Kommunledningen försvarar sig på kommunens hemsida med att boendet i husvagn enbart är tänkt som en tillfällig lösning på ett akut problem. De nyanlända kan när som helst flytta om de finner annat boende. Staffanstorp uppges sakna vandrarhem, hotell, kursgårdar och stugbyar. Idrottshallarna är redan uppbokade. Modulbostäder medför en kostnad som vida överstiger statens ersättning. Att köpa bostadsrätter eller villor vill politikerna inte, det driver upp bostadspriserna och innebär en ekonomisk risk för skattebetalarna. Kommunen understryker också att man i vanliga fall inte heller köper bostäder till andra invånare.

Varför ska det anses skamligt att vuxna tillfälligt bor i en vinterbonad husvagn när bostadssituationen på många sätt är hopplös? Byggarbetare bor i husvagnar. Marit Paulsen, tidigare folkpartistisk europaparlamentariker, blev folkkär bland annat för att hon och maken Sture föredrog sin husvagn framför hotell.

Regeringen använder tvångslagstiftning för att skjuta ifrån sig ett växande problem som orsakats av nationell migrationspolitik helt utan konsekvensanalys. Det kommunala självstyret har djupa historiska rötter i vårt land och värnas i grundlagen. Att lokalpolitiker inte reduceras till statens marionetter är förutsättning för ansvarsutkrävande i en levande lokal demokrati. Men vem orkar vara kommunpolitiker om man tvingas svika löften till väljarna och inte klarar av att hålla budgeten?

Det är uppenbart att anvisningslagen borde avskaffas eller modifieras. Det är orimligt att Migrationsverket inte för en lyhörd dialog med kommunerna om hastigheten och omfattningen av mottagandet. Detta borde de göra, inte minst med tanke på att anhöriginvandringen ökar. Staten upphör dessutom med alla ersättningar efter två år, och då är tanken att de nyanlända har samma ansvar som andra att på egen hand hitta tak över huvudet. Frågan är var dessa nya svenskar ska bo efter 1 mars 2018 då de första kortidskontrakten löper ut?

Mest läst