Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: Ernst Henry Photography

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vad har vi att vänta oss av 20-talet?

Politiken står inför stora svårigheter, inte minst eftersom människors förtroende för den naggats i kanten. Risken är stor att det blir värre innan det blir bättre.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Att den nuvarande regeringsbildningen har förvandlats till en sorts tågkrasch i slow motion är knappast någon nyhet vid det här laget. Många andra har redan sagt och skrivit sitt om alla de olika sätt som denna uppgörelse vi till slut hamnade i är bristfällig, absurd, eller bara urbota dum. Och visst är den alla dessa saker, och mer därtill, men det bör inte hindra oss från att nu fästa blicken lite närmare horisonten, och fundera över vilken sorts tid 20-talet kommer att bli. Vad kan vi egentligen säga om nästa decennium, nu när 10-talet går mot detta tämligen snöpliga slut?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

För det första är det numera helt tydligt att vi lever i ett politiskt system som håller på att gå sönder. Även den som har råkat spendera de senaste 120 dagarna under en sten kan se detta tydligt. Vi har en ekonomi som på är väg in i en allvarlig kris, bland annat på grund av att den inte visat sig kapabel att hantera konsekvenserna av den (migrations)politik som förts.

Talande för politikens växande dysfunktion är den nuvarande regeringens löfte att helt enkelt verka för att öka den sortens invandring (det vill säga anhöriginvandring) som är som mest belastande för välfärden. Sagda regering gör inte detta för att opinionen i Sverige nu skulle peka åt det hållet, för opinionen pekar i själva verket åt motsatt håll.

Förklaringen är en annan, och enklare: det politiska systemet, och våra partier och partipolitiker, har inte längre förmågan att reagera på opinionen hos de egna väljarna eller på ekonomiska eller politiska problem som tornar upp sig på horisonten. De har fullt upp med att reagera på imperativ som kommer inifrån de egna strukturerna – socialdemokratins tvingande behov av att dela ut välbetalda maktposter, Centerpartiets maniska behov av att markera mot ondska och så vidare.

Vårt system blickar inåt, inte utåt, och i takt med att vi får allt fler problem, som ingen verkar kunna eller vilja lösa – polisens kris, skolans kris, kommunernas kris, integrationens kris – så blir viljan till inåtblickande bara starkare och starkare.

Det här är inget ovanligt. I takt med att turkarna stod utanför dörren blev viljan att syssla med hovpolitik och inbördeskrig i det krisdrabbade gamla Bysantinska riket bara starkare. De sista åren fram till Qingdynastins fall år 1911 präglades av interna strider om huruvida de reformer som egentligen alla visste behövdes ändå inte gick för långt. Gräl och politiska intriger ersatte handling, och ju värre situationen blev, desto mer intrigant blev stämningen vid hovet. Mycket må vara annorlunda mellan då och nu, men den här grundläggande gravitationslagen är sig lik, och vi i Sverige begår ett stort misstag om vi tror att vi är annorlunda.

Människans historia är mycket tydlig på en punkt: ju mer trasigt ett politiskt system är, desto mindre tid kommer folk att lägga på att lösa problem och desto mer tid kommer de att lägga på gräl, intriger och ilsken retorik. Detta är antagligen vårt nya normala.

Problem kommer inte hanteras, politikerna kommer bara att skämma ut sig. Denna process kommer att tuffa på i ett förutsägbart lunk, ända tills problemen till slut vuxit sig allt för stora och politikerna tappat det sista av sitt förtroende. Men vad som händer därefter, det vete fåglarna.