Att Jan Björklund skulle avgå som partiledare inför Liberalernas landsmöte i november var kanske inte helt oväntat. Att han under onsdagen, och till synes i all hast, meddelade sin avgång – mer än nio månader i förväg – är däremot förvånande, för att inte säga märkligt.
Normalt avgår en partiledare några månader innan en partistämma. Mer tid behövs inte för att tronpretendenterna ska kunna samla sina anhängare och vinna stöd. Inget parti vill sitta med en avgående partiordförande längre än nödvändigt. En så kallad ”lam anka” har svårt att företräda sitt parti ordentligt. Väljarna kan ju inte vara säkra på att dennes ord och inriktning är det som kommer gälla efter ledarskiftet.
Det naturliga hade varit om Björklund avgått i augusti eller september. Ännu märkligare blir Björklunds beslut mot bakgrund av att den nyss ingångna Januariöverenskommelsen bara har några veckor på nacken. Björklund, som varit pådrivande för Liberalernas historiska sidbyte, borde rimligen också ha velat säkra det politiskt, med full kraft. L har dessutom en ny valrörelse framför sig redan nu i vår. Liberalerna, som är ett profilerat Europaparti, har utnämnt EU-parlamentsvalet i maj till det viktigaste sedan Sverige gick med i unionen.
Det är helt enkelt något som inte verkar stämma. Spekulationerna lär nu ta fart om de egentliga skälen till Björklunds hastiga avgång. Det ryktas redan om att han önskat förebygga avgångskrav inifrån från partiföreträdare ute i landet, kritik som kunde växt honom över huvudet. Inte minst ska missnöjet med blockbytet vara stort i Skånedistriktet. För även om en majoritet i partirådet ställt sig bakom det historiska blockbytet är L ett djupt splittrat parti. En tredjedel av delegaterna på Liberalernas partiråd valde aktivt att gå emot partiledningen och rösta emot S-samarbetet i januari. I praktiken kan styrkeförhållandena vara jämnare än så eftersom många partister vill vara lojala och inte ta strid när de inte är säkra på att vinna. Logiken kan illustreras av den nästan totala enighet som det andra liberala partiet, Centern, uppvisade utåt – trots de meningsskiljaktigheter som framkommit i efterhand.
Valet av Jan Björklunds efterträdare lär oundvikligen utvecklas till en partiomröstning om var Liberalerna hör hemma i svensk politik. Det är troligen också vad Björklunds kritiker är ute efter. Det är nu eller aldrig för dem. Det är nu de kan få L att återvända till borgerligheten. Inte sen. Väljer man att fortsätta S-samarbetet kommer det att vara mycket svårt för partiet att byta fot senare. Den lilla trovärdighet man har kvar bland borgerliga väljare är redan på upphällningen. I opinionen ligger L under riksdagsspärren och partiet lär bara kunna räddas av socialdemokratiska stödröster om det väljer att fortsätta på den inslagna vägen.
Liten tuva välter ofta stort lass. Kristdemokratiska ungdomsförbundets ordförande, Sara Skyttedal, lyckades välta hela Decemberöverenskommelsen när hon fick KD att lämna den. M föll snabbt av som en konsekvens.
Den kommande processen inom L kan få liknande konsekvenser. Skulle Liberalerna byta fot lär Centern få svårt att hålla fast vid din nuvarande linje. Utan L har regeringen och dess stödpartier bara ett mandats övervikt i riksdagen, och Centern har dessutom en riksdagsledamot som vägrade rösta fram Löfven som statsminister. Liberalpartisterna håller de kommande månaderna inte bara sitt eget partis öde i sina händer.
