Vårt behov av nationalism

Varje samhälle behöver en kollektiv identitet. Detta står inte i motsättning till autonoma individer eller till fungerande integration.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Sverige avviker från andra europeiska länder. Vår känsla för nationell gemenskap har länge varit outtalad, för att inte säga undertryckt. Samtidigt är Sverige ett land med stark samhörighetskänsla. Vi innehar något av världsrekord i tillit till våra medmänniskor och till våra gemensamma institutioner. Det är en viktig förklaring till att landet upplevs som välfungerande och att vi överlåtit många viktiga beslut på staten.

Den svenska vi-känslan, det gemensamma projektet, har under efterkrigstiden knutits till rationalitet och jämlikhet. Nationalismen som föreställning har däremot misskrediterats. I den mest vulgära retoriken har det hetat att nationalism hör ihop med fascism, nazism och rasism.

ANNONS

Det sistnämnda är en felaktig historieskrivning. De tyska nazisterna ville ersätta nationalstaten med en mystisk rasgemenskap och respekterade inga nationsgränser. De italienska fascisterna drömde om ett imperium runt medelhavet. Nationalismen har däremot historiskt varit intimt sammanbunden med folkliga och liberala demokratisträvanden. Föreställningen om ett folk är en primär förutsättning för demokrati. Per Albin Hanssons folkhemstanke utgjorde en slags kulmen på denna folkrörelsetanke, och vände sig mot såväl inhemska som transnationella eliter.

Som statsvetaren, Andreas Johansson-Heinö, påpekat har samhörighetskänslan varit så stark i Sverige, och de yttre hoten så obefintliga, att vi kunnat kosta på oss att förneka vår nationella särart. Per Albin Hanssons efterträdare omdefinierade det nationella projektet till ett moderniseringsprojekt. Efterkrigstidens socialdemokrati hade inget behov av att bejaka kontinuitet med det förflutna. Dess projekt gick ut på att förändra Sverige.

I få andra länder – utanför östblocket – var de styrande så framgångsrika i att bryta ned det civila samhället som här. Traditionellt borgerliga bastioner som försvaret, universiteten och kyrkan underkuvades eller inlemmades i den kulturradikala hegemonin. Endast näringslivet var starkt nog att bevara sin självständighet.

Detta är också en förklaring till att svensk borgerlighet ganska ensidigt domineras av näringslivets värderingar. Det är också en förklaring till varför frågor kring kultur och nationell gemenskap länge fattats. Sveriges resa från fattigt bondeland till en materiellt välmående industrination gick snabbt. Kulturellt har vi förblivit en randstat i Europa. Idag står vi mer än många andra länder oförberedda inför en ny tid där den nationella gemenskapen inte längre kan tas för given. Därför står vi i dag mer än många andra länder oförberedda.

ANNONS

Det börjar bli uppenbart för allt fler att politik inte kan reduceras till ekonomi och teknokratisk problemlösning. Men många offentliga debattörer har svårt att greppa vad svenskhet skulle betyda. Man frågar sig vad är svenskt? Man verkar vilja ha en exakt – helst mätbar – definition. Det är förstås ogörligt. Det är som att fråga sig: vem är jag, och förvänta sig en formell slutsats. Identitetsfrågor har inget exakt svar, men ingen skulle förneka den egna existensen av den anledningen. Att individer liknar varandra innebär inte att de saknar en egen identitet. Detsamma gäller länder. De flesta av oss har också ett behov av att ingå i ett större kollektiv: familjen, grannskapet och nationen. Gemenskaper som inte lättvindigt kan bytas ut. Svenskhet handlar om detta: tillhörighet, vanor och erfarenheter.

För den som är nyinflyttad till ett land är det extra viktigt att där finns en gemenskap som det går att anstränga sig att bli en del av och känna stolthet över. En viss uppsättning gemensamma normer, föreställningar om rätt och fel, är också en förutsättning för att göra människor till vuxna, autonoma individer som inte ängsligt följer med strömmen. Normer ger mening och gör att vi vill bidra till det allmänna.

ANNONS

Mycket talar för att mötet med världen kommer att slå sönder den provinsiella svenska förnekelsen av nationalismen. Det är välbehövligt.

ANNONS