Underbemanning är mer eller mindre vardag i svensk sjukvård. Andelen läkare och sjuksköterskor i vården har inte ökat i takt med behoven. 2009 uppgav endast sex procent av arbetsgivarna inom sjukvården att de hade brist på nyutexaminerade sjuksköterskor. Åtta år senare låg siffran på 78 procent (DN 30/3 2018).
Som om personalbrist inte vore illa nog måste de anställda ägna en stor del av sin tid åt arbetsuppgifter som inte handlar om att vårda patienter. Det ska skrivas intyg till Försäkringskassan och fyllas i journaler i olika datasystem som inte är samordnade. Endast en tredjedel av tiden ägnas åt patientkontakt, visar en licentiatavhandling (Vårdfokus 16/5 2019).
Resultatet blir att vården på sina håll, inte minst akutvården, har svårt att klara av situationer utöver normalläge. Vilket är extra tydligt i den kris vi genomlider nu.
Om nu behoven har ökat det senaste decenniet, varför har inte regionerna bara ökat personalstyrkan? Faktum är att regionerna faktiskt anställer fler medarbetare. Tyvärr arbetar inte dessa på golvet.
Vårdförbundets tidning Vårdfokus har i en granskning sammanställt statistik på nyanställningar inom sådant som rör ren administration, chefskap och ledning. Mellan 2010 och 2017 ökade de anställda i denna kategori med 36 procent. Då ingår inte vårdadministratörer som direkt arbetar med att avlasta läkare och sjuksköterskor. Denna kategori har i stället minskat. Västra Götalandsregionen är inget undantag. Här ökade den administrativa personalen med nästan nio procent bara under 2017, medan antalet sjuksköterskor ökade en promille (BT 29/8 2018).
Alla utvecklingsplaner som produceras verkar inte direkt vara oumbärliga för vårdens funktion. Ta exempelvis Västra Götalandsregionens dokument ”Utveckling av ett personcentrerat arbetssätt – för chefer och ledningsgrupper”. Här kan man läsa fina saker om ”personfilosofi” och vackra citat av poeten Tomas Tranströmer. Läkarna och sjuksköterskorna ska lyssna på patientens ”berättelse” och på så vis bygga ”partnerskap”. Sedan ska allt givetvis dokumenteras.
Vi skattebetalare finansierar alltså någon på regionen som sitter och citerar Tranströmer i styrningsdokumenten. Man kan tycka att de resurserna gör bättre nytta någon annanstans.
Orsaken till att det blir fler administratörer och chefer, samtidigt som sjukvårdspersonal upplever att dokumentationsbördan ökat, är två sidor av samma mynt. Ett problem är att effektiviseringstanken gått för långt. Att följa upp vad läkare och sjuksköterskor gör genom dokumentation är i grunden rimligt. Men det äter upp annan tid, vilket gör att ambitionen om ökad effektivitet får motsatt effekt.
Statsvetaren Patrik Hall som forskat om styrning i offentlig sektor drar slutsatsen att den ökade administrationen till stor del beror på hur offentlig verksamhet är uppbyggd. Det finns många beslutsnivåer, vilket gör behovet av chefer och samordnare stort (DN debatt 28/9 2017).
Men byråkratin tycks också jäsa av sig själv. Ju mer styrning och managementidéer som tar plats i vården, desto fler konsulter och chefer behövs för att reda upp i administrationsdjungeln.
Den här utvecklingen måste stoppas. När coronakrisen är över krävs en översyn av administrationen. Patienterna behöver fler sjuksköterskor och färre utvecklingskonsulter som filosoferar över Tranströmercitat.
