Uvell: Klimatalarmismen riskerar bli en trojansk häst

Samhällsförändringar sker alltid på marginalen, i små steg och över tid. Mycket talar för att det också är så klimatförändringarna kommer bromsas (att de kan stoppas verkar ingen längre tro) pragmatiskt, steg för steg, med omsorg om alla andra områden som också måste fungera.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Överens. Få ord i det svenska språket rymmer sådan harmoni, sådant varmt lugn. Vi svenskar älskar konsensus, att förnuftigt komma fram till en slutsats alla kan enas om är på många sätt kärnan i den moderna svenskheten.

Det område där den mysiga enigheten är kanske allra störst gäller klimatförändringarna. Sedan SD kort före valet presenterat sin första klimatpolitik är enigheten total: samtliga partier vill bromsa klimatförändringarna.

Det är goda nyheter för klimatet, men dåliga nyheter för klimataktivisterna. Utan fiender, ingen revolution. Så ju större enighet, desto mer radikal retorik. Klimatförändringarnas konsekvenser beskrivs allt mer dramatiskt – enorma folkvandringar, miljontals döda, ja rentav ”slutet för majoriteten av livet på jorden” om man ska tro Greenpeace.

ANNONS

Än mer allvarligt är radikaliseringen av förslagen till lösningar. Redan för tio år sedan krävde klimatlobbyisten Bo Ekman en ”ny världsordning” där ”den heliga suveränitetsprincipen” (det vill sägademokratin) ersätts av något annat – oklart vad, oklart under vems styre.

Det är en idé som slagit rot. Den norske klimatforskaren Jørgen Randers argumenterar i svenska medier för ”klimatdiktatur” och planekonomi, utan att få kritiska frågor. Tidigare Europaparlamentarikern Anders Wijkman framhåller styrkan i att den kinesiska regimen kan fatta beslut utan ”opposition som bråkar”. Klimatdebattören Johan Rockström menar att klimatförändringen måste bromsas, ”kosta vad det kosta vill”.

Klimatalarmismen är en trojansk häst. Om vi accepterar dessa resonemang får vi betydligt större problem på köpet. Den alarmistiska retoriken för med sig totalitära tankesätt. Att bokstavligen alla andra problem – barncancer, sexhandel, missbruk, gruppvåldtäkter et.c. – måste vänta.

Demokrati bygger på motsatsen: Att vi gemensamt och med begränsade resurser prioriterar mellan olika behov. Att vi försöker lösa olika problem med skiftande tyngd, komplexitet och tidsperspektiv för att hitta en hygglig kompromiss alla kan leva med.

Kanske kan man argumentera för att bromsad klimatförändring är viktigare än, säg, en väl fungerande äldreomsorg. Men även det senare är ett rimligt krav, som behöver beaktas.

Svenska folket förstår detta. Oron för klimatförändringarna är enligt WWF:s senaste Klimatbarometer förvisso mindre än oron för krig, men tveklöst mycket utbredd. Viljan till uppoffring finns där, men den är begränsad.

ANNONS

Svenska folket väljer oftare klimatsmarta produkter, tar bussen istället för bilen ibland, skänker saker till second hand emellanåt et.c. Folk tar klimatfrågan på allvar, men är inte beredda att kasta alla andra hänsyn över bord. Det är nämligen inte ett vettigt sätt att leva.

Samhällsförändringar sker alltid på marginalen, i små steg och över tid. Mycket talar för att det också är så klimatförändringarna kommer bromsas (att de kan stoppas verkar ingen längre tro) pragmatiskt, steg för steg, med omsorg om alla andra områden som också måste fungera. Så har vi i Sverige hanterat andra samhällsproblem, och så kommer vi hantera även detta.

ANNONS