”Vi har fått ett nytt konservativt block i svensk politik”. Så lyder den enklaste valanalysen från såväl bittra vänsterdebattörer som belåtna Sverigedemokrater.
Parlamentariskt är det svårt att känna igen sig. Den Åkessonska drömmen om en konservativ M/KD-regering med stöd av ett likaledes konservativt SD verkar i dagsläget svår att förverkliga.
Men i väljaropinionen är detta nya block redan här. Även om bara 16 procent av väljarna kallar sig konservativa är stödet för olika typer av konservativa attityder stort.
När jag inför min bok Bakslaget (Timbro 2018) analyserade den konservativa opinionen fann jag ett tydligt mönster. Hur man än mäter är dessa attityder starkast hos väljare som röstar på M, KD eller SD. Det finns delvis ett hyggligt stöd bland S-väljare. Totalt samlar det konservativa blocket cirka fyra av tio väljare.
Mönstret är det samma bland de yngsta. Hos förstagångsväljarna vann borgerligheten valet stort, M blev största parti och för första gången blev KD större än MP i denna grupp.
Vad vill då de konservativa väljarna? Hur skulle Sverige se ut om det konservativa blocket fick bestämma?
De förenas kanske allra mest av vad de är emot, eller i alla fall skeptiska till. I det statsindividualistiska Sverige är konservatismen en motståndsrörelse, ett rop om att nu räcker det.
De ställer inte upp på idén att forskare och experter borde få större inflytande över politiken, tvärtom vill de öka medborgarnas makt. De ser inte att politiken har en roll i att utmana väljarnas värderingar eller ”modernisera” deras normer.
De misstror de mer radikala formerna av feminism, hudfärgsbaserad identitetspolitik, klimatalarmism eller HBTQ-aktivism. Inte för att de har något emot jämställdhet, kulturell mångfald, miljön eller att människor älskar vem de vill. Utan för att det har blivit för politiserat, för radikalt, för extremt. Och för att det finns annat som är viktigare.
Vad vill de då ha istället? Ganska enkla, grundläggande saker som de delar med många andra väljare. En politik som löser problem i medborgarnas vardag istället för att skriva folk på näsan. En skola med ordning och höga kunskapskrav. En polis som skyddar hederligt folk, var de än bor. En sjukvård som faktiskt fungerar. En invandring som inte är större än vad Sverige klarar av.
De senaste tio åren har svensk väljaropinion förändrats kraftigt. Opinionen drar sakta isär den gamla partistrukturen. Som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson konstaterat kan vi på sikt vara på väg att få fyra block i Sverige: ett rödgrönrosa, ett socialdemokratiskt, ett liberalt och ett konservativt. I dagsläget är det sistnämnda klart störst.
När detta skrivs pågår för fullt processen att försöka bilda en ny regering. Det konservativa blocket skär rakt igenom Alliansen, så jag tror inte det kommer att ta parlamentarisk form denna mandatperiod. Men framtiden talar för konservatismen. Och i längden är det väljarnas uppfattningar som avgör hur partierna organiserar sig. Inte tvärtom.
