Medieutredningens förslag om förändrade regler för presstöd har stött på patrull. Redan samma dag som regeringens utredare, Anette Novak, presenterade förslagen kom kritik från nestorn i yttrandefrihetsfrågor, Nils Funcke. I en debattartikel menade Funcke att det föreslagna nya mediestödet vore att spela roulett med yttrandefriheten (Expressen 7/11). Problemet som Funcke ser är att det nya stödet blir villkorat efter innehåll. Tidigare har staten förhållit sig neutral till budskapet i tidningar. De kriterier som nämns är dessutom vaga och mångtydiga.
Ytterligare kritik kommer från Axess chefredaktör PJ Anders Linder som pekar på de principiella problemen med den föreslagna nämnd som ska avgöra vem som får mediestöd(Axess 7/11). I denna medienämnd ska representanter för branschen ha majoritet. Det blir i praktiken ett skrå, där etablerade aktörer med egenintresse får avgöra om en ny spelare ska släppas in i klubben.
När man läser utredningen 'En gränsöverskridande mediepolitik' (SOU 2016:80) slås man av den mörka bild som utredaren målar upp av situationen för media i Sverige: De traditionella medierna kämpar med att försvara sitt värde då polarisering och desinformation ökar. Tilltron till allmänheten är heller inte stor. Det slås frankt fast att medborgare attraheras av förenklade politiska budskap.
Det beskrivna skymningsläget leder sedan fram till slutsatsen att: De ansvarstagande medieaktörer som bevakar demokratin och granskar makten har svårt att finansiera denna uppgift i allmänhetens tjänst. Behovet av statliga stöd kommer att öka.
VD:n för Timbro medieinstitut, Andreas Ericsson, reagerade på att den beskrivna mörka verkligheten inte riktigt matchades av de medel som utredningen föreslår ska avsättas (Expressen 8/11). Ericson påminner om att ramen för det nya mediestödet föreslås utökas med bara 165 miljoner jämfört med det gamla presstödet. Ökningen skulle motsvara en dryg procent av statens utgifter för kultur och medier och knappt täcka de bortfall för annonsintäkter som branschen har haft under bara det senaste året.
Det i sammanhanget snåla tillskottet påminner om vilken svår situation branschen befinner sig i. Staten känner att den är i position att föreslå potentiellt omfattande inskränkningar i pressens frihet, men behöver bara erbjuda mindre summor i utbyte.
Vi bör vara medvetna om att mediestöd, precis som det nuvarande presstödet, inte bara handlar om att staten hjälper tidningar och snart även andra media. Det handlar minst lika mycket om att den styrande makten vill försäkra sig om någon form av inflytande över pressen. Presstödet var ju från början en aktion för att rädda A-pressen och centertidningar. Samtidigt skulle de liberala tidningarna motarbetas.
När staten nu vill förändra presstödet och göra ett nytt mediestöd handlar det inte bara om att anpassa sig till ny teknik. Det handlar också om att omgruppera i det ideologiska kriget. Den nya fienden kan gissas vara sfären av nyhetskanaler som har hjälpt Sverigedemokraterna att bli ett tredje block i svensk politik.
Inför utmaningen från ett nytt politiskt håll vill makthavarna skaffa sig möjligheten att mer precist välja ut vilka som ska få stöd. Lösningen verkar vara att använda kriteriersom är så vaga att den som har makten kan bestämma vad de betyder.
Det är också här som problemen uppstår. För medieutredningens förslag verkar bygga på antagandet att det alltid ska vara de goda styr landet. Men ett hus ska ju vara byggt för att klara också dåligt väder. Vad händer den dagen som Sverigedemokraterna, Muslimska brödraskapet eller Vänsterpartiet har 51 procent av rösterna i riksdagen? Då kan de, utan att behöva krocka med grundlagen, bestämma vilka medier som verkar för en hälsosam demokrati. Vilka som står respektive inte står för begrepp som alla människors lika värde, och vilka som har en demokratisk värdegrund. De kan också avgöra vilka redaktioner som når upp till tröskelkravet inre mångfald. Och de kan utestänga media som de finner stå för ett lågintensivt hat.
Även om det inte skulle gå så långt som att ett pressfientligt parti tog makten kan de föreslagna reglerna ändå missgynna de etablerade partierna. Modellen där etablerade mediehus tillsammans med regeringen bestämmer stöd utifrån godtyckliga floskelbegrepp passar in i många populistpartiers berättelse om samhället.
Utredningens slutbetänkande har redan använts för att likna Sverige med länder som Polen och Ungern där de styrande försöker ta fastare grepp om det offentliga samtalet. Jämförelsen är överdriven, men inte helt grundlös. Sverige är som andra länder. Också här finns en pågående konflikt mellan de för tillfället styrande och det bestående värdet av det fria ordet.
