Att peka finger åt dumma amerikaner är något av en favoritsport bland många i Europa. Då är Trumps väljare en skänk från ovan. Äntligen finns det svart på vitt att åtminstone hälften av alla amerikaner är korkade, vapenälskande rasister som inte förstår bättre. Alltså de som inte stödjer den upplysta Hillary Clinton, som vill göra USA mer likt Europa.
I verkligheten är det inte så enkelt. Bortom medias fokus på rörelser som "Black lives matter", och Trumps skandalösa uttalanden, finns en vit amerikansk arbetarklass som ofta inte tas på allvar i det politiska samtalet. Många kallar dem föraktfullt för "white trash" ett mer nedsättande uttryck för svenskans "lantisar". För många unga amerikaner i storstäder är det en social markör för upplysning, bildning och medvetenhet att visa hur långt från den nidbilden man själv står.
Bakom nidbilderna av korkade lantisar finns miljoner människor vars livsvillkor sällan kommer fram i media och den dagliga debatten. I USA, liksom i Sverige, är folk från landsbygden kanske den enda grupp man kan uttala sig nedsättande om utan att riskera social stigmatisering.
På hemsidan för tidskriften The American Conservative (22/7) intervjuades nyligen författaren J. D. Vance, aktuell med boken Hillbilly Elegy (Harper 2016). Vance växte själv upp i en vit arbetarklassfamilj i den amerikanska delstaten Ohio, omgiven av alkohol- och narkotikamissbruk och ostadiga familjeförhållanden. Senare lyckades han mot alla odds ta sig till ett av USA:s bästa juristprogram.
Vance förklaring till fenomenet Trump är övertygande: Här är någon som äntligen hoppar på företagare som flyttar fabriker till Mexiko, och är ärligt pessimistisk och förbannad om hur illa läget faktiskt är för miljoner amerikaner.
För många i landsbygdens småstäder har varken högern eller vänstern varit vettiga alternativ, menar Vance, från vänsterhåll kommer översitteri och löften om allmosor som många aldrig bett om. Från högerhåll hörs lovsång till frihandel, låga skatter och fritt företagande – vettiga politiska ståndpunkter, som dock är till liten tröst i småstäder där den lokala fabriken flyttat utomlands eller kolgruvan stängts.
Att det politiska samtalet blivit mer färgat av identitetspolitik är en del av problemet. När det politiska samtalet i hög grad handlar om svåra livsvillkor kopplade till hudfärg, inte minst i sviterna av polisvåldet mot svarta, är det inte konstigt att vita väljare, som också lever i svår fattigdom, känner sig osynliggjorda och vänder sig till populister som åtminstone pratar om deras situation utan att låta nedsättande.
Att beklaga sig över Trump är det lätta och kortsiktiga sättet att hantera problemet. Förtroendegapet mellan väljare och politiker kommer att ta betydligt längre tid att reparera. Det gäller för övrigt i västvärlden i stort – både i Storbritannien där många politiker togs på sängen av EU-opinionen, och i Sverige där migrationspolitiken länge gick i otakt med en betydande del av väljarkåren.
