Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Trägårdh: Värdet av egenansvar och samhällsförändring

    Tendensen att ursäkta och att frånta individer egenansvar utifrån teorier om offerskap som bottnar i strukturell diskriminering blir lätt olycklig. Bara om vi åter lyckas hålla båda bollarna i luften – behovet av såväl samhällsförändring som egenansvar – kan vi undvika denna fälla, skriver gästkolumnisten Lars Trägårdh.

    GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

    Den senaste vågen av bilbränder och den förnyade debatten om tiggeriförbud för oss tillbaks till Ronny Ambjörnssons klassiska bok Den skötsamme arbetaren och frågan om i vilken mån dessa fenomen enbart har att göra med ekonomisk utsatthet och etnisk diskriminering.  

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Vad Ambjörnsson visade var hur centralt skötsamhetsidealet var för de svenska folkrörelserna, ett disciplinerande bildningsprojekt tog sikte på det hot mot arbetarklassen som alkoholmissbruk och karaktärslöshet innebar. Skötsamhet ställdes mot den slappa karaktärslöshet som man förknippade med det självdestruktiva och roderlösa trasproletariatet.  

    I detta hänseende speglade folkrörelserna 1800-talets liberala självhjälpsrörelse, för vilken individen hade ett egenansvar och en förmåga att forma och utveckla sin egen personlighet och karaktär; att bemästra svåra villkor, göra klassresor och på ett slags amerikansk maner lyfta sig ur fattigdom och misär. Samtidigt kopplades detta individualistiska projekt upp mot associationsidén, de moderna sammanslutningarna som var baserade på frivillighet, medlemskap och demokrati; som erbjöd individerna på en och samma gång en väg ut ur den äldre tidens paternalistiska och hierarkiska sociala strukturer och en väg in i nya, mer egalitära och emancipativa gemenskaper. 

    Denna dualism var spänningsfylld. Inte minst inom socialdemokratin kunde debatten vara het mellan de som betonade det individuella ansvaret och de som hävdade de socioekonomiska strukturernas primat. I dag har vi en liknande debatt där "cultures of poverty" ställs mot "structures of poverty". Men som Ambjörnsson betonade var det en stor styrka att man inom svensk socialdemokrati upprätthöll en produktiv spänning mellan en individualism rotad i bildningsideal och en kollektivism som syftade till samhällsförändring. Som en ABF-broschyr från år 1933 uttrycker det: det är inte möjligt att först skapa bättre förhållande och sedan bättre människor. Inte heller tvärtom, "utan de tvenne förändringarna måste ske fullständigt samtidigt".

    Kanske måste vi i dag hitta tillbaks till denna visdom som präglade de svenska folkrörelserna. Tendensen att ursäkta och att frånta individer egenansvar utifrån teorier om offerskap som bottnar i strukturell diskriminering blir lätt olycklig. Bara om vi åter lyckas hålla båda bollarna i luften – behovet av såväl samhällsförändring som egenansvar – kan vi undvika denna fälla.

    Inte minst tror jag att den höga, men svala, svenska tilliten till såväl andra individer som till gemensamma institutioner ytterst vilar på denna grund. Tillit handlar ytterst om synen på människans natur, en tro att andra människor, även de man inte känner, är pålitliga. Samma sak gäller förtroendet för våra institutioner: Land skall med lag byggas, ordning och reda, utredningar och demokrati, allt detta är uttryck för denna kombination av tillit och karaktär, vad Ambjörnsson kärnfullt sammanfattar som en svensk utopi: "lite präktig, lite tråkig, men, ändå, en utopi med mänskligt ansikte."