För 50 år sedan vann Socialdemokraterna över 50 procent i riksdagsvalet. Idag är detta stöd halverat. Partiet har gått ifrån att vara ett folkparti till att bli ett parti bland andra i ett polariserat politiskt landskap. Inte minst har partiet förlorat stöd bland sina klassiska kärnväljare, LO-anslutna lönearbetare. Mönstret känns igen från andra länder i västvärlden.
I USA har det demokratiska partiet förvandlats från att ha varit byggt på basis av ett massivt stöd från fackföreningar och arbetarklass till att bli ett parti för minoriteter. Identitetspolitik har ersatt en ekonomisk vision där alla amerikaners möjlighet att förverkliga sin amerikanska dröm stod i centrum. Och runt om i Europa har socialdemokratiska partier förlorat mark i takt med att fokus har flyttats från nationalstat och medborgare till minoriteter, mänskliga rättigheter, internationella projekt och postnationella perspektiv.
De svenska socialdemokraternas resultat i det kommande valet är av speciellt intresse då det länge var ett av de mest framgångsrika politiska partierna i den demokratiska världen. Valen 1968 och 1940 var visserligen de enda gånger då 50-procentsbarriären överskreds, men regeringsinnehavet mellan 1932 och 1976 är enastående och så sent som 1994 fick S över 45 procent av rösterna.
Skulle de svenska socialdemokraterna falla offer för samma öde som sina partikamrater i Nederländerna, Frankrike, Tyskland och andra länder så kommer vi säkert läsa mycket om såväl den svenska modellens kollaps som slutet på den socialdemokratiska epoken. Den stora frågan är kanske inte i första hand dagens kris utan förutsättningarna för den storhetstid som varade osannolikt länge. Vilka läxor kan dagens socialdemokrater – och för den delen andra partier med stora, statsbärande ambitioner som Moderaterna och Sverigedemokraterna – lära av denna historia?
Nyckeln till S framgång var vändningen från klasskampsparti till folkparti. Man gick från en marxism som ansåg att nation och stat var dömda till historiens papperskorg, och som uppfattade den liberala demokratin som ett borgerligt påfund, till en reformorienterad rörelse som hyllade demokratin, såg staten som sitt främsta arbetsinstrument, och talade varmt om det svenska folket. Man skapade en berättelse om Sveriges historia och dess framtid i vilken den franska revolutionens paroll om social jämlikhet, individuell frihet och nationellt broderskap gavs en speciell svensk utformning.
Efter det katastrofala ”kosackvalet” 1928 vände man sig bort från dogmatisk socialism, fann allierade bland de svenska självägande bönderna och byggde broar mellan fack och näringsliv. Istället för att föra en polariserande klasskampspolitik där företag hotades med socialiseringar och konfiskatoriska skatter, valde man att acceptera marknadsekonomin och att i enlighet med Saltsjöbadsandan söka ömsesidigt produktiva kompromisser mellan kapital och löntagare. Man framställde sig som ett statsbärande parti för hela det svenska folket.
Vändningen bort från den röda Internationalens anti-nationalism innebar också att man kunde etablera en mäktig demokratisk nationalism som effektivt strypte utrymmet för fascism och nazism under mellankrigstiden. Den svenska nationella identiteten kopplades till demokrati och folkfrihet. Redan i Per Albins Hanssons berömda folkhemstal från 1928 stod det klart att hans folkbegrepp inte i första hand avsåg folket som ett kollektiv, för att inte tala om en etnisk eller rasbaserad gemenskap, vilket var fallet i det närliggande tyska begreppet Volksgemeinschaft som torgfördes av Hitler under samma tid.
Istället var titeln för talet ”Folkhemmet, medborgarhemmet”. Betoningen låg alltså på folket som demos, en sammanslutning av medborgare; fria individer som tillsammans skapade ett gemensamt samhälle.Denna post-marxistiska och nationaldemokratiska folkhemspolitik öppnade även upp för reformutrymmen som fokuserade på att skapa jämlika förutsättningar för social rörlighet och individuell frihet. Man bekämpade det gamla klassamhället genom att ersätta filantropi med skatter och välgörenhet med sociala rättigheter.
På detta sätt kunde man finna stöd inte bara bland mer radikala socialister utan även i de bredare lager av medborgare som såg positivt på ägande och företagsamhet. Dessutom insåg man med tiden att denna emancipatoriska logik, där det skötsamma arbetet var navet som kopplade samman arbete, skatt och rättigheter, skulle gälla inte bara manliga arbetare och familjefäder utan alla medborgare utan undantag.
Resultatet blev med tiden ett modernt samhällskontrakt baserat på en allians mellan stat och medborgare, vad jag har benämnt som den svenska statsindividualismen. Det raffinerade med denna politiska vision var att den kombinerade ett tillitsbaserat samhällsbygge med ett individuellt frihetsprojekt. Dessutom gav det inte företräde för någon speciell grupp utan gjorde anspråk på en medborgerlig universalism som inte erkände några kelgrisar och inte heller pekade ut några styvbarn, som Per Albin uttryckte det.
Denna samhällsordning har en stark folklig förankring. Knappast några partier ifrågasätter den i grunden. Men sedan Berlinmurens fall har dess fundament – nationalstaten, individualismen och det universella medborgarskapet – ändå kommit att utmanas på ett sätt som är speciellt fatalt för S.
Å ena sidan har nationalstaten blivit föremål för en kritik där globalister från höger och vänster kommit att se nationalism i enbart negativa termer. För den neoliberala högern har det främst handlat om en kritik av staten och vad man uppfattar som krångliga regelverk och onödigt höga skatter. Utopin om det globala marknadssamhället har hägrat. För vänstern har fokus legat på nationstanken som man sett som uteslutande och främlingsfientlig.
I takt med att man förlorat mark vad gäller den ekonomiska politiken har man istället premierat tankefigurer som mångfald och mångkultur. Andra kulturer har getts ett positiv värde medan svensk kultur setts som exkluderande och förtryckande. Kopplat till detta har föreställningen om Sverige som en moralisk stormakt inneburit att delar av Socialdemokratins ledarskikt premierat mänskliga rättigheter över medborgerliga rättigheter, och biståndspolitik över landets militär- och civilförsvar.
Å andra sidan har det universella, individualistiska medborgarskapets primat brutits ner till förmån för grupptänkande som med tiden har försvagat Socialdemokratins anspråk på att vara ett folk- och medborgarparti. Visserligen finns det många gråsossar som ännu tror att ”Sverige” finns och dessutom är ett ganska bra samhälle, men inom partiets ledarskara finns det en hel del som är påverkade av den nya tidens idégods där identitetspolitik och intersektionalitets- och rasifieringsteorier florerar.
Den kritiska udden har riktats mot ”vithetsnormer”, ”heteronormativitet” och ”patriarkala strukturer”. Mänskliga rättigheter har blivit ett kodord inte bara för postnationella utopier utan även ett begrepp där alla människors lika värde främst avser de som inte är vita män.Istället för att hålla fast vid den sammanbindande alliansen mellan staten och (alla) individer har socialdemokratin kommit att fastna i en polariserande politik där man ständigt försöker härbärgera grupptänkande och identitetspolitik, å ena sidan, och den flummiga postnationella MR-retoriken, å den andra.
Deras klassiska berättelse baserad på nationalstat och medborgarskap har slagits sönder. De som var hjältarna i arbetarrörelsens gamla berättelse utses idag stundtals till vita demoner som ses som bärare av en kollektiv arvskuld. Att detta har skapat en öppning för Sverigedemokraterna som inte minst LO nu måste hantera borde inte förvåna någon.
