Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Trägårdh: Liberalism à la Segerstedt

Snarare var Segerstedt en ganska typisk liberal nationalist för vilken just nationalstaten var en av liberalismens grundpelare, skriver gästkolumnisten Lars Trägårdh.

När jag idag avslutat mitt värv som gästkrönikör på GP finns det skäl att återkomma till temat för min första krönika. I såväl den artikeln som i andra har jag försökt belysa den aningslöshet som kännetecknar dagens post-nationella liberaler och dess lierade inom MR-vänstern. Vare sig den moderna demokratin, den välståndsbringande marknadsekonomin eller det solidaritetsprojekt som välfärdsstaten utgör kan frikopplas från nationalstat och medborgarskap. 

När DN-journalisten Niklas Orrenius strax efter kommenterade min artikel tecknade han en bild som kopplade ihop hans egen kritik av nationalismen med Torgny Segerstedts förmenta internationalism. Det var det goda som ställdes mot det onda, frihetsidealet mot ”det snävt nationella synsättet”. 

Ett år senare har mycket hänt. Även på DN betonar Björn Wiman att det kanske ändå är så att vi måste tänka tanken att det kan finnas en ”god” nationalism. Att den stora frågan inte är om vi kan lämna nationalstaten bakom oss utan snarare vem som skriver fram berättelsen om vilka vi är, vad vi står för, vad vi är villiga att kämpa för. Efter Brexit, efter Trump, och inför de kommande ödesvalen runt om i Europa är detta viktiga frågor.

Men samtidigt som Wiman tar ett steg framåt ger Mattias Hagberg i samma DN helt motsatta signaler. I stället för att konstruktivt medge att skribenter som Anna Dahlberg eller Alice Teodorescu under det senaste året möjligen har haft mer rätt än fel i sina analyser ger han in sig på en kritik som går ut på att de i någon mening skulle vara illiberala.

Och återigen åkallas Segerstedt som lite av en husgud. Han sägs bejaka ”det antiaktoritära och antinationalistiska stråket inom liberalismen.” Problemet med detta är bara att Segerstedt var en större tänkare än så. Han var långt ifrån ”antinationalistisk”. Snarare var han en ganska typisk liberal nationalist för vilken just nationalstaten var en av liberalismens grundpelare. Utan den saknades förutsättningar för både individens frihet och nationernas välstånd, för att tala med Adam Smith.  

Dessutom var han likt demokrater från vänster till höger under denna tid stolt över Sverige, dess folk, dess historiska arv och dess värderingar. 

I april 1940 skriver han: ”Vårt land är stort och vitt. Här hör vi hemma. Banden mellan de enskilda och detta folk kunna icke skäras av utan att förvissnande drabbar den avskilde. De som försöker bemänga svensk livsluft med främmande element, nå endast till att förgifta sin egen atmosfär. Vi får bara icke svika. Vi får icke förråda det svenska i oss, detta arv från tusenden av generationer, utflödet i sinnelag och kynne av denna jord. Det skapar hemlöshet, tomhet, rotlöshetens eviga förbannelse. Folk och land, rätt och vett äro heliga. Det svenska är heligt. Som aldrig förut vidgas i dessa dagar bröstet av glädje att vara svensk. Här bor frie män, och fria skola vi förbliva. Vår generation måste fatta posto på den sida i striden för rätt och vett och frihet, där våra fäder stått. Inget tummande på svenskheten fördrages.”

Mest läst