Totalitära studenters sällskap

Universitetsstudenters kamp mot vissa åsikter är en ny form av totalitarism – inlindad i en förment feministisk och antirasistisk skrud. Nu senast har en grupp försökt stoppa Alexander Bard från att tala på Lunds universitet.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Studentafton i Lund har i över hundra år bjudit in föreläsare för att tala om allt mellan himmel och jord. Åhörarna har genom åren exempelvis fått höra anarkisten Emma Goldman berätta om diktaturer eller filosofen Bertrand Russell redogöra för kriget mot rationalismen.

Det har talats om fysik, krig, kommunism, film, musikkultur, teater, sportbragder. Man hinner med en hel del talare under hundra år. Det är inte svårt att hålla med Studentafton när de beskriver sig som ”Sveriges friaste talarstol”.

Men gränsen går tydligen vid Alexander Bard. Inbjudan av den kände musikern och författaren har nämligen orsakat massiva protester från en grupp studenter. Inbjudan kritiseras med orden att Bard är ”kvinnohatare”, ”rasist”, ”fascist” och ”sexist”. En student skriver att Bards åsikter ”är ett direkt hot mot många människor”, en annan hävdar att inbjudan ”indirekt” blir ett stöd till nazistiska uttalanden.

ANNONS

Det kan omöjligen vara så att alla studenter, varje år, varit helt eniga med precis allt vad talarna sagt och gjort under sina liv. Det torde heller inte vara poängen inom akademin: snarare tvärtom. Inte ens inom de politiska partierna bjuder man enkom in talare vars värderingar och åsikter samspelar med ens egna.

Trenden att attackera de som bjuder in påstått misshagliga talare har pågått ett antal år på universitet i USA. Det var bara en tidsfråga innan trenden skulle nå Sverige.

Resonemanget bakom protesterna på amerikanska universitet, vissa högljudda och andra direkt våldsamma, är att en talare som uttrycker vissa åsikter även ”legitimerar” och ”normaliserar” dessa. Men åsikter bits inte och ord är inte virus; man blir inte smittad av dem.

Studenternas kamp mot vissa åsikter är en ny form av totalitarism - inlindad i en förment feministisk och antirasistisk skrud. Studenternas agerande lutar sig också mot en lång tradition bekämpande av det fria ordet: Moralister som av sedlighetsskäl protesterat mot misshagliga utställningar på universitet, iranska mullor och deras kritik av påstått depraverade ungdomsarrangemang samt Östeuropeiska kommunister som organiserat protester mot fria teatrar.

Nej, yttrandefrihet är inte samma sak som privilegiet att höras i alla sammanhang. Men rätten att tala betyder föga utan rätten – och möjligheten – för människor att få lyssna. Vad som gör kritiken än mer förgriplig är att Bard inte ens är inbjuden för att tala om sin påstådda ”rasism” och sitt ”kvinnohat”. Han ska tydligen föreläsa om den digitala revolutionen och internets roll i det moderna samhället.

ANNONS

De som protesterar mot inbjudan av Bard nöjer sig inte med att kritisera en åsikt. Det är själva personen Bard – oaktat vad han ska tala om – som är oönskad. Det räcker inte att kritikerna stannar hemma, om de nu inte vill utsättas för Bard. De vill inte att någon annan som besöker Studentafton ska få lyssna på honom.

Lunds universitet blev inte anarkistiskt efter Emma Goldmans anförande på Studentafton för 85 år sedan. Det är ändå lite synd, det hade nämligen varit att föredra framför den reaktionära ideologi som tycks motivera vissa av dagens studenter.

ANNONS