Tiggeriets politiska dilemma

Kolumnisten Andreas Henriksson om hur tiggeriet illustrerar det politiska dilemmat att behöva välja mellan två dåliga ting.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Den tidiga arbetarrörelsen bekämpade under många herrans år allt vad tiggeri heter med näbbar och klor. Det var en självklarhet att göra det. Folk skulle slippa stå med mössan i hand framför patron och borgerskapet och be om allmosor för att klara sitt uppehälle. Inte bara för att det var förnedrande att tvingas skrapa med foten och stå med huvudet böjt inför överheten, utan minst lika mycket för att individuella allmosor och gåvor är en ineffektiv form av fördelningspolitik. Den skrapar bara lite på ytan utan att förändra den struktur som skapar ojämlikhet och leder fram till tiggeriet.

Hela poängen men den solidariska välfärdspolitiken som föddes ur denna insikt är att det är arbetet som skapar ett människovärde och i förlängningen det välstånd som kan och ska fördelas solidariskt. Inte allmosor och tiggeri.

ANNONS

Men nu omprövas mycket av detta, och skiljelinjen om hur tiggeriet bäst hanteras går rakt igenom Socialdemokraterna inför partikongressen i Göteborg i april.

“När det gäller sakfrågan skulle ett tiggeriförbud vara ett stort avsteg från den solidaritet och reformism som alltid utgjort partiets dna” skrev Göteborgs starka kvinna, Ann-Sofie Hermansson (S), i en artikel på DN Debatt i början på året. Därmed gjorde hon sig till talesperson för den falang som kritiserar de partivänner som vill se ett förbud mot tiggeri.

I klartext pratar vi om någonstans mellan 4 000-5 000 personer som tigger på gatan utanför de flesta av landets alla Konsum- och Icabutiker. Frågan om hur de ska bemötas handlar inte bara om politiska beslut på en partikongress. Det handlar lika mycket om hur du och jag bemöter den person som vi ofta känner igen som “vår tiggare” utanför vår mataffär.

Ska vi lägga en slant eller ej i muggen? Svaret på den frågan inrymmer ett politiskt dilemma.

Du som lägger en femkrona i muggen visar en individuell medmänsklighet från en medmänniska till en annan, och ökar den individuella välfärden för den som du skänker slanten till, allt annat lika. Men den politiska effekten av varje femma är samtidigt att SD får ytterligare några röster i nästa val, och det var knappast din avsikt med gåvan, eller hur? Låt oss tala klarspråk här. Tiggarna är för närvarande SD:s bästa valarbetare, vilket både du och jag innerst inne vet även om vi kanske inte vill erkänna det för oss själva. Och varje gåva till dem håller dem kvar på gatan utanför Konsum eller Ica ytterligare en tid. Den dagen vi alla slutar skänka pengar åker de helt enkelt hem, eller någon annanstans. Så krasst och enkelt fungerar ett ekonomisk incitamentsystem.

ANNONS

Med andra ord visar detta på det politiska dilemmat i beslutet att ge eller inte ge. En gåva lättar den individuella nöden för stunden, men stärker å andra sidan Sverigedemokraterna. Om du å andra sidan avstår från att ge ökar den individuella misären för "din" tiggare, men å andra sidan motarbetar du SD:s tillväxt. För sannolikt är det så att de som ger pengar till tiggare i liten utsträckning samtidigt röstar på SD.

Se där, ett politiskt beslut att ge eller inte ge, som inte är ett val mellan ett gott och ett dåligt alternativ, utan ett val mellan två dåliga alternativ. Och det är det som politik väldigt ofta handlar om, i praktiken. Att tvingas välja mellan två olika dåliga alternativ.

ANNONS