Frågan om tiggeriet är svår att hantera för hela det svenska samhället – men den är särskilt svår för socialdemokratin. Ett färskt exempel är ett uttalande från statsminister Stefan Löfvens i samband med att han intervjuades efter sitt jultal (Aftonbladet 17/12).
”Det är aldrig acceptabelt att behöva se människor stå på knä och tigga, det är så förnedrande och fjärran för socialdemokratisk ideologi, så på något sätt måste detta få ett stopp.”
Trots att statsministern poängterade att S ännu inte hade några förslag om förbud räckte orden för att kritiken skulle explodera - också inifrån den egna rörelsen. Ett exempel var kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson (S), som ägnade ett särskilt blogginlägg för att markera sitt avståndstagande:
”Jag kan inte gå med på ett tiggeriförbud och tycker att det är tråkigt att socialdemokratin ännu inte förmått lägga en så dålig idé bakom sig” (18/12).
Att schismen om tiggeriet rör mer än en sakfråga för Socialdemokraterna blir tydligt om man lägger Hermanssons citat jämte andra från arbetarrörelsen.
Tidigare statsministern Göran Persson (S) har sagt att ett accepterande av tiggeriet är ”en oerhört kortsiktig och farlig politik”, att ”Inga dåliga förhållanden löses genom att man står och tigger utanför konsum” och frankt uppmanat tiggarna att ”åk hem och ta kampen”. Persson har föreslagit ett generellt förbud mot tiggeri, men med möjlighet för kommunerna att ge dispens.
Göran Perssons synsätt har historiska rötter. När folkhemmet byggdes var tiggeri inte tillåtet och ansågs av den tidens socialdemokrater som oacceptablet. Professor Bo Rothstein vid Göteborgs universitet, som forskat kring den socialdemokratiska staten, har gått in i tiggeridebatten och då åberopat den gamle socialministern Gustav Möller och dennes betoning på sociala rättigheter framför allmosor. Den svenska välfärdsstaten skapades just för att folk i nöd inte skulle behöva förnedra sig, som Rothstein sammanfattat.
Men trots den strängare synen hos traditionalisterna är Ann-Sofie Hermansson inte ensam om att vilja bort från den tidens syn på tiggeri. I en krönika med titeln ”Vad hände med mitt älskade parti” tog författaren och krönikören Alex Schulman förslag om tiggeriförbud som ett av de främsta exemplen på att Socialdemokraterna förlorat sin själ Expressen 21/8).
Här finns alltså en inre konflikt som är djupare än sakfrågan. Någon skulle kanske till och med hävda att det handlar om skilda så kallade värdegrunder inom samma parti.
Det börjar bli bråttom för S att komma till beslut. Att lösa tiggeriet är viktigare för dem än för något annat parti. Den nutida resenären noterar snabbt att Sverige har fler tiggare på gatorna än något annat jämförbart land. Bilden av den solidariska svenska välfärdsstaten vittrar bort. Ett liberalt samhälle bedöms inte efter hur många tiggare man ser på gatorna. Det gör däremot ett socialdemokratiskt.
