Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Thomas Gür: Stöd till kulturbevarande blev klanvälde

Klanstrukturernas framväxt i Sverige var inte en slump, det var en konsekvens av politiska viljeyttringar, skriver gästskribenten Thomas Gür.

I sitt installationstal på den moderata partistämman, sade den nyvalda partiordföranden Ulf Kristersson, bland annat:

”Det är inte kön, klass eller klan som ska sätta dina gränser. Utan vad du vill, och vad du gör.”

En i alla delar sympatisk normativ sats bortom ideologiska etiketter – få personer skulle invända mot den.

Och ändå är den uppseendeväckande. Ty vad är det Kristersson säger? Han talar om kön, klass och klan. Om klan? I Sverige?

Märkligt nog reagerade ingen på att en partiledare i Sverige 2017 ansåg sig vara nödgad markera mot att människors bakgrunder i en klan kan sätta gränser för dem och att man måste bekämpa det, i likhet med att kön eller klass inte heller ska sätta sådana gränser.

När och hur fick vi klaner i dagens Sverige?

Vem kunde ana när invandringen tog fart från och med 60-talet och arbetskraftsinvandrare och flyktingar välkomnades, att det också skulle leda till att immigranter tog med sig sina klanstrukturer till Sverige och fortfor att vidmakthålla dem här? Och att polismakten, i sin egen maktlöshet och oförmåga att upprätthålla statens våldsmonopol, skulle förhandla med klanledare om att få stopp på brottslighet, därför att brottslingarna hellre lystrade till klanens överhuvuden än till polisbefälen?

Hur hamnade vi här?

Det enkla svaret är: Genom politiska beslut och politisk viljeinriktning. Redan när invandrarpolitiken formulerades i mitten av 70-talet tolkades valfrihetsmålet som att invandrare skulle få offentligt stöd att behålla sin ursprungskultur. 

I kammardebatten den 14 maj 1975 sammanfattade Folkpartiets Bernt Ekinge den övergripande inställningen som att ”den anpassning som fordras för ett varaktigt boende i vårt land inte skall utgöra något hinder för att invandrarnas kulturella avvikelser skall ses på annat sätt än som ett berikande och välkommet inslag”.

När statsrådet Rolf Wirtén tre år senare gav Invandrarverkets första generaldirektör Kjell Öberg uppdraget att utreda fördomar och diskriminering, framhöll han att utvecklingen i Sverige ”under de senaste årtiondena kommit att präglas av att språk, kulturtraditioner och religioner som tidigare knappast var företrädda här nu har blivit vanliga inslag i samhällsbilden”. 

Och Wirtén betonade: ”Denna utveckling i riktning mot ett mångkulturellt samhälle är positiv för landet i dess helhet och berikar det kulturella livet i vidaste bemärkelse”. (Dir 1978:78)

Öberg varnade i sin tur mot assimilering som politik, när han presenterade slutbetänkande, SOU 1984:55, I rätt riktning. Etniska relationer i Sverige: ”En påskyndad upplösning av gruppsammanhållningen måste förmodligen använda assimilering som en metod. Om en sådan politik alls hade förutsättningar att bli framgångsrik skulle den kräva en brytning mellan invandrarna och deras nästa generation, en framtvingad familjeupplösning och därmed en nästan utstuderad grymhet mot många människor. Det skulle vara att tacka nej till många kulturella nytillskott och framförallt att utesluta den valfrihet som, alla begränsningar till trots, förblivit en ledstjärna för vår invandrar- och minoritetspolitik.”

Således var Kjell Öbergs slutsats: ”Vår strävan för individernas och vårt gemensamma bästa bör således vara att främja den etniska gruppsammanhållningen.”

Statsmaktens avsikt var att denna etniska sammanhållning skulle kanaliseras via offentligt stödda organisationer: ”Samhällets stöd till invandrar- och minoritetsorganisationerna och till deras tidningar är av betydelse för bibehållande och utveckling av den etniska identifikationen och därmed för den etniskt baserade självkänslan.”

Åtskilliga av dessa i det närmaste helt offentligt försörjda invandrarorganisationer har i dag tagit bibehållandet och utvecklingen av den etniska identifikationen och självkänslan dithän att de omvandlats till kravapparater för etnisk eller religiös särbehandling, vilkas existensberättigande är att återkommande utmåla Sverige som ett rasistiskt och diskriminerande land och vars representanter själva inte drar sig för att bedriva hetspropaganda mot andra invandrargrupper eller minoriteter.

Så här långt kan man invända att politiker och högre statstjänstemän på den tiden knappast kunde ha föreställt sig att kulturbevarande och etnisk gruppsammanhållning också skulle innebära hedersvåld och hedersmord, våld mot räddningspersonal, parallella rättssystem, tvångsgifte, månggifte, klanvälde eller krav på lagar mot hädelse. 

Man tänkte sig snarare pikanta maträtter, ovanliga språk, sång i udda skalor och folkdans i färgglada dräkter – kultur som exotiska inslag. Mot det kan principiellt invändas det är talande i sig ifall man från politiskt håll inte kunde föreställa sig att kulturbevarande och etnisk sammanhållning kunde ta sig betydligt mindre sympatiska uttryck.

Men man behöver inte ta till en sådan principiell invändning. I den migrationspolitiska debatten på 60-talet, i upptakten till invandrarpolitikens formulering, fanns det röster som tydligt varnade för vad ett samhälle som understödde etniskt kulturbevarande kunde leda till.

Psykologen Michaël Wächter, själv en gång flykting till Sverige, skrev i Dagens Nyheter den 16 mars 1966: ”Skulle samhället hos utländska grupper uppmuntra och stödja samma primitiva etnocentrism som det bekämpar hos den inhemska befolkningen? Skulle samhället stödja de i vissa immigrantgrupper pyrande tendenser till nationell självtillräcklighet som upprättar en mur mellan dem och samhället i övrigt, lika svår att betinga som Berlinmuren? Skulle samhället stödja den religiösa intolerans som förbjuder en jude att gifta sig med en icke-jude eller förbjuder en katolik att gifta sig med en protestant såvida han inte konverterar? Ett demokratiskt samhälle kan och måste tolerera sådana utryck för fördemokratiska ideologier, men det kan aldrig stödja eller avsiktligt uppmuntra dem /…/ Det är orimligt att vädja till toleransen för att möjliggöra intoleransen. Skulle samhället se till att barnen fostras på ett sätt som gör det svårare för dem att anpassa sig i samhället? /…/ Det mest orimliga är dock att det blir barnen som kommer att utgöra den enda minoritet som inte skulle åtnjuta någon form av tolerans. Föräldrar fångna i etnocentriska fördomar skall bestämma gränserna för barnens utvecklingsmöjligheter genom att på ett artificiellt sätt avskärma dem från samhället – för föräldrarnas skull.”

I beaktande av ovanstående kan man därför inte säga att ovan citerade beslutsfattare som Ekinge, Wirtén eller Öberg eller andra jämte dem, inte var tillräckligt fantasirika för att föreställa sig hur bevarande av kultur och etnisk sammanhållning också kunde manifestera sig som hedersvåld och tvångsäktenskap. 

De valde att inte hörsamma varningar och nyanseringar, utan föredrog att se etniskt baserad självkänsla hos olika invandrargrupper enbart eller främst som ett berikande av kulturlivet.

Det är talande att se hur samhällsdebatten, femtio år senare, är tillbaka där den började. Men med den skillnaden att vi nu vet vad som hände när Wächters realistiskt-pessimistiska syn fick ge vika för en mer utopisk-glättig omvärldsbild om det oproblematiska i offentligt stöd till kulturbevarande och etnisk sammanhållning. 

Och blott för någon vecka sedan såg sålunda en svensk partiledare ett behov av att markera att inte bara könet eller klassen, utan inte heller klanen fick stå i vägen för en persons livsval.

Vi behövde inte något facit i hand för att se hur fel det skulle bli. Värre är att vi inte har erfarenhet av hur man rullar tillbaka klanernas överhöghet och återställer rättsstaten och individers egenmakt. Den läroprocessen blir smärtsam. Men den måste börja nu.

Mest läst