Ett av den demokratiska rättsstatens signum är respekten för grundlagarna. I Sverige har vi inte bara en utan fyra: regeringsformen, tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och successionsordningen som från 1810 som reglerar tronföljden i monarkin Sverige.
Vår nuvarande regeringsform, från 1974, ersatte 1809 års regeringsform, som vid tiden för sitt upphävande var den äldsta i sitt slag efter den amerikanska konstitutionen. Tryckfrihetsförordningen (TF) från 1766 är den äldsta av våra grundlagar och en internationell förebild vad avser handlingsoffentlighet.
Andra särdrag i TF är bland annat ensamansvar för ansvarig utgivare, censurförbud, meddelarskydd, krav på dubbel kriminalisering för undantag från yttrande- och informationsfriheten. Det vill säga straffbarhet kräver såväl brott enligt TF som enligt vanlig lag, samt särskild straffprocess; tryckfrihetsmål är de enda där jury förekommer i svensk rätt.
Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är den yngsta mediegrundlagen från 1991. Lagen innehåller bestämmelser om grundlagsskydd för bland annatradio- och tv-sändningar och vissa webbplatser (databaser i YGL:s terminologi) efter mönster från TF med bland annat censurförbud, ensamansvar genom utgivningsbevis och särskilda regler för straffbarhet och process.
Sedan 2003 är det möjligt att omfattas av grundlagsskydd enligt YGL för databaser genom att de beviljas utgivningsbevis (så kallat frivilligt grundlagsskydd).
Grundlagarna är inte sakrosankta utan snarare pågående processer. De reformeras av och till. Men RF påbjuder en särskild ordning för detta. Det krävs två likalydande beslut med mellankommande riksdagsval. En minoritet i riksdagen kan också tvinga fram folkomröstning i saken. För detta krävs att minst en tredjedel av riksdagen ställer sig bakom ett sådant förslag.
Den tekniska utvecklingen med digitaliserad och elektronisk informationshantering har under åren satt fokus på skyddet för särskilt känsliga personuppgifter. Datainspektionen är den förvaltningsmyndighet som svarar för tillsyn och kontroll. Äldre datalagar (och begreppet ADB) har utmönstrats till förmån för nu gällande personuppgiftslag (PUL) som följt på ett EU-direktiv från 1995.
Denna lag från 1998 avlöses i sin tur av en EU-förordning, Dataskyddsförordningen, som träder i kraft den 25 maj i år. Till skillnad från direktiv som kräver inhemsk bearbetning för att gälla får en EU-förordning omedelbar effekt som lag i medlemsstaterna. Vid sidan av Dataskyddsförordningen regleras skyddet av personuppgifter också i art 8 i EU:s rättighetsstadga från 2010.
I Sverige anses personskyddsreglerna i PUL (kompletterade med en särskild domstolsdatalag från 2015) hindra att domstolar på sina webbplatser länkar direkt till meddelade domar och andra avgöranden. För att få ut en offentlig dom krävs därför ett särskilt förfarande. På nätet finns emellertid informationstjänster som gör det möjligt att abonnera på tillgång till domar.
Dessa tjänster är dock, med ett undantag, inte tillgängliga för privatpersoner utan enbart för företag, myndigheter och organisationer. Undantaget är Lexbase, som mot betalning erbjuder också allmänheten tjänsten att söka och få tillgång till domar i brottmål och tvistemål.
I riksdagen bereds för närvarande ett förslag till ändring i TF/YGL som bland annat gäller skärningspunkten mellan yttrandefrihet/handlingsoffentlighet och integritetsskydd. Förslaget lades ursprungligen fram i ett betänkande av en parlamentarisk kommitté, Mediegrundlagskommittén, 2016.
I nu diskuterade delar var företrädare för alla riksdagspartierna ense. Efter sedvanlig remissbehandling och lagrådsgranskning lämnades förslag i prop. 2017/18:49. Förslaget kritiserades i berörda delar i remissomgången men föranledde ingen kritik av lagrådet.
Mediegrundlagarna är inte lätt tillgängliga på grund av sin juridisk-tekniska konstruktion och sitt omfång. Medan 10 § i Europakonventionen klarar av yttrandefriheten på 15 rader och första författningstillägget i amerikanska konstitutionen är på blott tre rader, innehåller TF och YGL resp.14 och 12 kap. Även för jurister är materien en smula svårgenomtränglig.
Vad som en smula senkommet, när förslaget nu bereds i Konstitutionsutskottet med sikte på att avgöras i kammaren i mitten på maj, orsakat en mer allmän kritik, inte minst på sociala medier, är att det nuvarande grundlagsskyddet skall upphöra för databaser som innehåller uppgifter om brottmålsdomar.
Udden är riktad mot Lexbase. Genom att databasen har utgivningsbevis åtnjuter den grundlagsskydd och träffas därför inte av persondataskyddets bestämmelse i PUL (från och med 25 maj Dataskyddsförordningen).
Tillskyndarna hävdar att det var ett "misstag" att 2003 införa möjligheten till grundlagsskydd i YGL, varigenom PUL kan "kringgås". Detta vill man ändra på genom att i TF och YGL införa en möjlighet att i vanlig lag meddela föreskrifter om förbud mot offentliggörande av känsliga personuppgifter, till vilka räknas fällande domar i brottmål eller beslut om straffprocessuella tvångsmedel. Antas förslaget finns denna vanliga lag redan på plats genom Dataskyddsförordningen och Lexbase måste alltså upphöra med sin verksamhet.
Men förslaget innehåller en "ventil" som gör det möjligt för privilegierad verksamhet att fortgå när det inte finns "särskild risk" för intrång. Den privilegierade verksamheten, definieras inte i lag men anges i förarbetena som "traditionell journalistisk verksamhet" (Det knyter an till vad som nu i PUL anges om "journalistiska ändamål”, se NJA 2001 s. 409)
Den som avgör vem och vad som skall tillåtas är datainspektionen (med möjlighet till överklagande i förvaltningsdomstol).
Förslaget reser betänkligheter. Det ter sig egendomligt att beteckna ett lagligt använt grundlagsskydd i termer som "misstag" eller "kryphål". Grundlagen begränsar enbart vad som är förbjudet men bör inte i övrigt innehålla värderingar avseende tillåten användning.
Integritetsskyddet är ett beaktansvärt intresse, men avvägningen här är varken uppenbar eller självklar. I andra vågskålen ligger intresset av handlingsoffentlighet, en offentlighet som när det gäller domar förstärks av det rättsstatliga intresset av insyn i den dömande verksamheten.
Att begränsa tillgången till information för allmänheten men tillåta den för vissa såsom "godkända" verksamheter kan närmast betecknas som stötande; en "professionell" verksamhet anses alltså inte medföra det integritetsintrång som bär upp hela förslaget.
Om nu vissa skall ges förtroende på ett område där allmänheten är utestängd, bör verksamheten avgränsas i lag och inte enbart genom förarbetsuttalanden; en svårighet i sammanhanget är att lagprecision reser frågan om definition av "journalistisk verksamhet", vilket i sin tur associerar till totalitära staters licensiering eller auktorisation av betrodda pennor.
Ja, samsyn bland berörda politiker och framstående jurister må hittills ha varit bedövande, och det är en senkommen debatt, men frågan är om inte ytterligare överarbetning av förslaget krävs. Det finns ett antal alternativ
1. Ventilen stängs. Reaktionen hos de stora mediehusen och företrädare för annan "traditionell journalistisk verksamhet" inför utsikten av en sådan förändring kan antas bli häftig, men det blev likabehandling och inte skillnad på folk och folk.
2. Idet särskilda angivandet av känsliga uppgifter undantas, med bibehållen ventil, brottmålsdomar, varvid Lexbase kan fortsätta sin verksamhet; och
3. Om ventilen likväl behålls, bör den privilegierade gruppen lagfästas; en svårknäckt nöt, särskilt som begreppet journalist på något sätt också måste definieras.
Den debatt som nu förs innehåller allehanda övertoner och missförstånd, såväl medvetna som omedvetna. Sverigedemokraterna har gjort helt om och ställer sig inte längre bakom förslaget. SD har även aviserat att de kommer att yrka på folkomröstning, men behöver stöd av andra för att få bifall. De exploaterar ett "folkligt missnöje" med "medieeliten". Men även i andra delar av riksdagen finns tveksamhet. Det finns ännu tid för begrundan.
