Det är med demokratin som med hälsan: när man har den tar man den för given, när den går förlorad är den det enda man önskar åter. Om man inte månar om den kan den för alltid gå förlorad. Den som flytt från totalitära regimer och auktoritära ideologier utvecklar ett andra hudlager, en särskild känslighet för de faror som återigen kan hota existensen. En ofri människa är på många vis en död människa, eftersom det är friheten som skissar våra konturer, som ger oss möjlighet att välja vad vi vill göra och därmed vilka vi vill bli.
Inget politiskt system har bättre lyckats garantera människors frihet som det demokratiska. Men också demokratin har sina svagheter; inte minst dilemmat med de krafter som kan utnyttja de demokratiska spelreglerna för att störta den. I dag finns det två grupper som utgör ett potentiellt hot mot demokratins innersta väsen: auktoritära grupperingar såsom fascister, islamister och kommunister, men också de som går allt längre i sina försök att stoppa dessa gruppers representanter och andra som framför "avvikande" åsikter av något slag. Det finns med andra ord anledning att vara orolig för bägge dessa strömningar som om de rönte framgång, även om deras utgångspunkter och tillvägagångssätt skiljer sig åt, markant skulle förändra demokratins förutsättningar.
Två av demokratins grundpelare är yttrandefriheten och den fria åsiktsbildningen. Utan dessa skrumpnar demokratin samman, oavsett vad man väljer att kalla sitt styrelseskick för. I FN:s deklaration artikel 19 formuleras friheten enligt följande: "Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser".
Hur långt är vi beredda att gå för att värna dessa principer som således innebär att alla människor oavsett härkomst, etnicitet, religiös åskådning, om de tillhör en majoritet eller en minoritet, har samma rätt att yttra sig utan att utsättas för (statlig) censur, begränsningar eller bestraffningar? Långt, skulle de flesta säga. Men vad betyder det i praktiken?
Den senaste tidens turer kring Bokmässans beslut att låta Nya Tider få medverka med en monter i höst har renderat ett flertal mediala utspel och protestlistor från en rad författare och kulturpersonligheter. Personer som i allra högsta grad är beroende av att få verka i ett land där yttrandefriheten inte bara är illusorisk. Utspelen illustrerar väl skillnaden mellan teori och praktik. I teorin är de flesta för en mångfald av åsikter, i praktiken vill oroväckande många frångå principerna när de vars åsikter de inte själva delar bereds samma möjligheter som de själva har. Vi har med andra ord hamnat i en principiellt mycket svår situation där man sammanblandar möjligheten att verbalt och med utgångspunkt i argument ta avstånd från något eller någon, med att ställa krav på att något eller något ska utestängas och svartlistas.
Yttrandefriheten är redan i dag till viss del begränsad i lag, i Sverige finns exempelvis lagstiftning om hets mot folkgrupp. Att i lag stipulera yttrandefrihetens gränser och därefter acceptera att det i ett öppet och fritt samhälle därutöver kommer att förekomma åsikter och tankar som man själv ogillar eller rentav avskyr är en avvägd kompromiss. Man bör nämligen alltid när man resonerar kring komplexa frågeställningar som dessa ha som utgångspunspunkt att man en dag kan komma att vara den som avviker - hur vill man bli behandlad då? Den bästa garanten mot godtycke och orättvisa är att man håller sig till några principiella ställningstaganden som är riktiga oavsett vem som drabbas.
Det har i de sociala mediernas tidevarv blivit populärt att posera med sina åsikter för poserandets skull, vilket i sig har bidragit till en alltmer polariserad och mindre resonerande debatt. Det uppenbara syftet med poserandet är inte att lyssna och förstå meningsmotståndaren utan att i alla lägen framhäva just den egna åsikten. Vem har något att vinna på det i längden?
Nya Tider liksom många aktörer i dess närhet är motbjudande men så länge de håller sig inom lagens gränser bör även de få delta i sammanhang som Bokmässan. Det ultimata testet för yttrandefriheten är nämligen inte att sådant som de flesta tycker och uppskattar får yppas, sådant behöver knappast skyddas. Nej, yttrandefrihetstestet klarar vi enbart om just det som anses motbjudande också kan formuleras. Att tysta meningsmotståndare är ur ett långsiktigt demokratiskt perspektiv alltid farligare än att låta dem tala.
