Trots att den inte fanns upptagen som ett separat ämne i kursplanen på juristlinjen så genomsyrade den allt - juridiskan. Detta språk som tar år att behärska, att lära sig att tala och att förstå. Jurister är mästare på det svenska kanslispråket. Få kan med sådan precision skriva så distanserat, sakligt och korrekt som de som befolkar våra domstolar. Bland dessa finns medlemmarna i Lagrådet.
Lagrådet är en myndighet med uppgift att granska lagförslag innan de hamnar hos riksdagen. I korthet ska Lagrådets medlemmar, som består av domare i Hösta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen, undersöka hur tänkta lagförslag förhåller sig till grundlagarna liksom till rättsordningen i övrigt.
Vidare ska Lagrådet granska hur lagförslagets föreskrifter förhåller sig till varandra, om ett lagförslag är utformat på ett sådant vis att det kan antas tillgodose sina angivna syften samt vilka eventuella problem som skulle kunna uppstå vid en framtida tillämpning.
Lagrådets torra utlåtanden brukar sällan väcka någon större uppmärksamhet. Men så brukar myndigheten inte heller uttrycka sig så skoningslöst som i veckan. Då avstyrktes regeringens förslag om att ge omkring 9000 ensamkommande ungdomar, som kom före den 24 november år 2015 och som fått vänta längre än 15 månader på sina asylbeslut, en ny chans till uppehållstillstånd.
Av utlåtandet följer bland annat att: ”De förslag som nu lämnas är knapphändigt analyserade, remisstiden har varit kort och effekterna är svårbedömda. Det finns en uppenbar risk för att de föreslagna nya reglerna inte kommer att bli effektiva”.
Lagrådet är kritiskt till att möjligheterna till uppehållstillstånd inte beror på den enskildes förhållanden utan på Migrationsverkets agerande, i form av mycket lång handläggningstid som en följd av det osedvanligt höga trycket i samband med flyktingvågen år 2015. Lagrådet skriver med anledning av detta att: ”Det kan starkt ifrågasättas om detta är en objektivt godtagbar princip”.
Men mest uppseendeväckande är ändå passusen om att myndigheten ”anser att gränsen har har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”. Med andra ord - regeringen är sällsynt inkompetent - på ren, ickejuridisk, svenska.
Det förslag som regeringen låtit Lagrådet granska och som nu pulvriseras av myndighetens juridiskt sakkunniga går ut på att de omkring 9000 ensamkommande ungdomarna som bedömts sakna asylskäl ska få möjlighet till uppehållstillstånd för gymnasiestudier eller vid Komvux.
I förslaget anges exempelvis att tillfälligt uppehållstillstånd ska kunna beviljas även om den sökande ”inte kunnat nå upp till kravet på att göra sin identitet sannolik”, liksom att också den som bara studerar på deltid ska kunna beviljas uppehållstillstånd om särskilda skäl föreligger.
Lagrådet, liksom flera andra remissinstanser som har kritiserat lagförslaget, har givetvis rätt i sin bedömning. Det strider mot asylrättens principer att den som har fått avslag på sin asylansökan, eftersom asylskäl saknas, ändå ska beviljas uppehållstillstånd.
Det regeringen nu gör är att politisera den asylprocess som ska vara befriad från politiska ställningstaganden. De 9000 personerna är myndiga och de har fått sin sak prövad, i de flesta fall, i alla instanser som finns tillgängliga. Precis som Lagrådet konstaterar ligger det inte i linje med svensk rätt att den långa handläggningstiden i sig skulle vara ett skäl för bifall.
Om det visar sig att Centerpartiet tappat all form av sans i frågan, och regeringens lagförslag därmed går igenom, kan det inte uppfattas på annat vis än att Migrationsverkets och de svenska domstolarnas beslut och domar diskvalificeras. Ska det tolkas som ett generellt misstroende eller bara i dessa specifika ärenden?
Vidare bör man, precis som Lagrådet anför, fundera kring konsekvenserna av att den individuella prövningen åsidosätts till förmån för en kollektiv bedömning för en specifik grupp. En grupp som dessutom skulle få en mer gynnsam behandling än andra grupper som också väntat länge. Vari ligger rättvisan?
Allvarligt är också att regeringen tar så lätt på frågan om identitetskrav. Många av de 9000 som förslaget avser har varken kunnat styrka sin identitet eller ens kunnat göra den sannolik. Att i det läget helt slopa kravet på att den sökande ska kunna göra sin identitet sannolik (vilket redan det är en försvagning av huvudregeln) är minst sagt huvudlöst.
Vad sänder det för signaler till alla de som följt svenska lagar och regler om dessa 9000 som har utvisningsbeslut nu skulle få stanna utan att ens behöva göra sin identitet sannolik? Hur kan en regering som i tid och otid framhåller vikten av att det ska råda ordning och reda i migrationspolitiken ens komma på tanken att upprätta en ordning där staten beviljar uppehållstillstånd till människor vars identitet den inte känner till?
En annan aspekt rör konsekvenserna för den redan hårt utsatta och underbemannade gymnasieskolan som i och med regeringens förslag skulle bli en pjäs i det migrationspolitiska spelet.
I stället för en människas behov av skydd (som alltså Migrationsverket och domstolarna bedömt saknas) ska huruvida man studerar eller har för avsikt att göra det avgöra om man får stanna eller ej. En sådan ordning underminerar inte bara asylprocessen som sådan, utan innebär också att landets lärare och rektorer riskerar att tvingas ta ställning i en fråga som inte har något med deras yrkesutövning att göra.
Det är uppenbart att Socialdemokraterna pressats av det alltmer desperata Miljöpartiet i denna infekterade fråga. Men konsekvenserna för det gamla maktpartiet, vars stora paradgren varit just regeringsdugligheten, kan komma att bli långsiktigt kännbara.
Att Lagrådet markerar så tydligt borde få statsminister Stefan Löfven (S) att tänka om. En regering som inte förmår omsätta ambitionen om ordning och reda i praktiken, genom att upprätthålla rättssäkerheten i asylprocessen, förtjänar inte att tas på allvar av någon.
