Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Teodorescu: Verkligheten viktigare än orden

Hur man väljer att beskriva verkligheten är viktigt. Ord spelar roll. Men idén om att ord kan användas för att manipulera verkligheten är destruktiv.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Kan hur vi pratar om verkligheten förändra den eller är det verkligheten som förändrar hur vi pratar om den?

Alliansens, med Nya Moderaterna i spetsen, valframgång år 2006 berodde på en rad faktorer: förmågan att identifiera och adressera ett växande samhällsproblem som många människor upplevde i sin vardag (”utanförskapet”), den socialdemokratiska regeringens oförmåga att göra detsamma.Dessutom lyckades Alliansen med den sin retoriska paketering och storytelling signerad dåvarande moderate partisekreteraren Per Schlingmann. 

Det gick strålande den första mandatperioden, regeringen Reinfeldt I bockade av vallöftena ett efter ett. Det var först under den andra mandatperioden, när Alliansen förlorat riksdagsmajoriteten och Sverigedemokraterna kommit in på arenan som tungan på vågen, som skavankerna i fasaden började uppenbara sig. 

Regeringen Reinfeldt II slutade idéutveckla politiken och började i stället lägga allt mer krut på att förvalta och förpacka ett budskap som inte längre hängde ihop med verkligheten. Därmed misslyckades man med det som Socialdemokraterna historiskt varit mästare på - att i regeringsställning gå i opposition med sig själva.

All politik handlar om retorik, men under Alliansen kommersialiserades politiken på ett nytt sätt. När hur något skildras blir viktigare än vad det är som skildras kommer budskapet förr eller senare att eka tomt. När Alliansen inte orkade förklara varför ytterligare ett jobbskatteavdrag var viktigt för individens egenmakt och frihet i kampen mot utanförskapet uppfattades politiken som fantasilös. I det läget, när innehållet och därmed existensberättigandet gått förlorat, återstod enbart att fortsätta bre på med allt svulstigare retorik. Och slutligen förlora valet.

Man bör komma ihåg att det var under Alliansens åtta år vid makten som Sverigedemokraterna gick från att i valet år 2006 vara ett parti med 2,93 procent av röstandelen, för att därefter i valet 2010 dubblera sitt väljarstöd. I valet 2014 skedde ytterligare en fördubbling av väljarstödet som då hamnade på hela 12,86 procent. 

Denna sensationella utveckling, liksom dess fortsättning som samtliga opinionsmätningar pekat på under den gångna månaden, är resultatet av de andra partiernas oförmåga att besvara de samhällsproblem som SD gavs patent på att uppmärksamma. De som förespråkat isolering av SD och samtidigt ignorerat samhällsproblem kopplade till en ansvarslös migrationspolitik utan konsekvensanalyser har en del att fundera på. Ett tydligt exempel på Alliansens tondövhet var att statsrådet Nyamko Sabuni (FP), mot sin vilja, avlövades integrationsfrågorna och att uppdraget istället räcktes över till hennes partikollega Erik Ullenhag.

För nog är det slående att Alliansen, som vann valet på att belysa det utanförskap som Socialdemokraterna inte ville se, skulle komma att fastna i samma fälla fast i förhållande till SD. Intressant är också det bildspråk som växte fram parallellt med SD:s tillväxt. Det var nämligen under åren 2006-2014 som debatten polariserades på ett sätt som sällan skådats i svensk politisk historia. Det var då som det blev kutym att i stället för att debattera konkreta åtgärder, baserade på politiska prioriteringar, använda så många värdeladdade ord som möjligt i syfte att framställa sig i bättre dager än motståndaren. 

När frågan om koppling mellan migration och integration var på tapeten i valrörelsen år 2014 skulle man, för att framstå som anständig, använda ord som ”humanism”, ”öppenhet” och ”tolerans” så många gånger som möjligt. Vad dessa ord egentligen innebar, givet det faktum att samtliga partier samtidigt ville bevara den reglerade invandringen, besvarades emellertid aldrig. Det är inte solklart vad dessa ord betyder i dag när i princip samtliga partier lagt om sin migrationspolitik. Har de slutat vara humanistiska, toleranta och värna öppenhet? Sannolikt inte.

Denna kommersialisering och ytlighet, som inte minst Moderaterna etablerade och Socialdemokraterna utvecklade, är en viktig förklaring till varför en betydande del av svensk politisk debatt illustreras som en kamp - mellan vi och de, det goda och det onda - värdig vilken bröderna Grimmsaga som helst. Det är också denna ytlighet som skapar en infantil och fördummande debatt där avsändaren är viktigare än budskapet, liksom verkligheten gjorts sekundär i förhållande till bilden av verkligheten.

Men verkligheten är mer komplex än att den låter sig fångas i retoriska figurer och epitet. Om man som statsminister Stefan Löfven i september år 2015 står och säger att Sverige kan ta emot människor på flykt utan minsta tillstymmelse till analys om landets begränsningar, bara för att i november samma år deklarera att Sverige nu måste lägga sig på EU:s miniminivå och välja välfärden framför flyktingarna, har det ganska lite betydelse hur många gånger man tidigare lyckades klämma ur sig att man är ”humanist” som värnar ”öppenhet”. Eller?

Hur man väljer att beskriva verkligheten är viktigt. Ord spelar roll. Men idén om att ord kan, eller rentav ska, användas för att manipulera verkligheten, då verkligheten av någon anledning framstår som obehaglig, är destruktiv - och historiskt välbeprövad med förödande resultat. 

Mest läst