Den 6 juni år 1995 blev jag svensk medborgare. Svensk hade jag emellertid känt mig som längre än så - inte minst sedan Sverige året innan hade besegrat Rumänien i fotbolls-VM och ”vi” hade vunnit. Men när klasskamraterna bytte fotbollsbilder med varandra på rasterna antog ändå alla att jag helst ville ha de rumänska spelarna. Det provocerade mig då jag alltsedan familjens ankomst till Sverige, från just Rumänien, hade gjort mitt yttersta för att få vara en i mängden - att få bli betraktad som svensk.
Kanske är det därför, på grund av min medvetna ansträngning, som jag än i dag minns den gränslösa stolthet som jag kände när jag äntligen mottog mitt medborgarskapsdiplom i Lunds stadshus den där försommardagen. Nu hade jag äntligen ett bevis i min hand, nu var jag så svensk som en rumänskfödd kunde vara!
Åren gick och jag reflekterade i princip aldrig över min bakgrund; min svenskhet var lika självklar för andra som för mig. Men på senare tid har jag noterat två situationstyper som avviker från trenden: dels när panelarrangörer hänvisar till den mångfald som min blotta närvaro skulle bidra med, dels när frisören eller taxichauffören, som själv har utrikes påbrå, frågar var jag ”egentligen" kommer ifrån när jag på den första frågan om min härkomst svarar att jag är svensk.
Bägge situationerna utspelar sig sannolikt i all välmening men de antyder samma sak: i vissa kretsar är det mycket svårt att bli betraktad som svensk, oavsett om du identifierar dig själv som det eller ens om du formellt är det. När landslaget presenterades inför innevarande VM kom den oundvikliga frågan om mångfalden i det svenska laget.
De spelare som inte såg tillräckligt osvenska ut var för få, insinuerade man. Därmed fråntog man dem rätten att betraktas som just svenska. När hatet och hoten, med hänvisning till Jimmy Durmaz bakgrund, strömmade in efter fotbollsmatchen mot Tyskland ansågs han däremot vara svensk av de flesta.
Sverige har genomgått en genomgripande förändring då många människor från skilda kulturer påbörjat ett nytt liv här. Därför är det viktigt att samtalet om vad svenskhet innebär tas på allvar, inte minst för de nyanländas skull. Frågan är komplex och väcker många följdfrågor, inte minst i ett läge när bristande integration anses förklara många av de samhällsproblem som politikerna brottas med.
Vad innebär det att vara svensk? Hur blir man det? Kan man avstå? Hur påverkas samhällsgemenskapen om alltfler avstår? Dessa frågeställningar har tagits för givna av majoritetsbefolkningen av den enkla anledningen att Sverige länge varit ett förhållandevis etniskt homogent land där svenskheten varit självklar. När den juridiska, etniska och kulturella formen av svenskhet till stor del överlappat varandra har det med andra ord saknats anledning att reflektera kring frågan närmare.
Men om man vill att nya svenskar ska bli en del av Sverige, och därtill få känna sig och bli betraktade som svenskar, måste man definiera vad det är som avses. Det går nämligen inte att integreras till något som inte existerar.
Frågan om svenskhet blev nyligen omdebatterad när sverigedemokraten, tillika talmannen, Björn Söder uttalade sig om huruvida samer och judar var att betrakta som svenskar. Det blev, till viss del med rätta, ett väldans liv. Det är inte talmannens roll att definiera de etniska kriterierna för att betraktas som svensk.
Den efterföljande, grovt förenklade diskussionen, fick mig att minnas ett sammanhang i Almedalen för några år sedan där komikern Özz Nûjen och jag debatterade den svenska nationalismen och Nûjen utan omsvep förklarade att han var orolig för nationalismen i Sverige. Samtidigt påpekade han att: ”Många flyktingar som jag, jag har bott i Sverige i 32 år, jag flydde ju inte hit för att bli svensk, jag flydde ju hit för att kunna fortsätta att vara kurd, det var därför som jag flydde från Turkiets förtryck, annars hade jag ju lika gärna kunnat stanna i Turkiet och avsagt mig det kurdiska. Det är därför folk flyr, för att kunna fortsätta att vara sig själva.” (SVT/Youtube). Varför hans nationalism var mindre skadlig än andras framgick dessvärre inte.
Men diskussionen efter Söders uttalanden visade också på en allmän oförmåga att hålla isär sådant som medborgarskap, nationell identitet och etnisk dito. I SvD dechiffrerade författaren och debattören Thomas Gür begreppen på ett förtjänstfullt vis när han pedagogiskt förklarade skillnaderna mellan att vara ”etnisk svensk”, ”svensk som nationstillhörighet” och ”svensk medborgare - medborgare i Sverige” (23/6).
Gür konstaterade att ”det är betecknande för det svenska språket att det inte finns särskilda termer för dessa tre sakförhållanden när man skall tala om Sverige men väl om Finland." Enligt Gür behövs ett begrepp som kan göra åtskillnad mellan svensk i etnisk mening och svensk som nationell identitet.
För att komplicera det ytterligare är det värt att påminna om att den svenska minoritetslagstiftningen utgår från idén om att vissa grupper som har en språklig och kulturell identitet gemensamt ska ges rätt att fortleva som en sådan grupp.
Det innebär att alla svenska medborgare inte måste vara svenskar på samma vis. Kontentan blir att frågan om svenskhet inte låter sig fångas så enkelt som vissa gör gällande, varken i teorin eller i praktiken. Det centrala är emellertid att den är inkluderande, att den går att bli en del av oavsett blodsband, varför det svenska medborgarskapets betydelse behöver uppvärderas och ges samma symboliska laddning som det amerikanska.
Det finns de som hävdar att svenskheten enbart kan ärvas varför en sådan som jag aldrig kan bli svensk, samtidigt som det finns de som hävdar att svenskheten inte spelar någon roll. Båda ståndpunkterna är extremer som fördummar diskussionen. Alla människor behöver känna samhörighet, det är naivt att tro att det skulle räcka med ett juridiskt ramverk för att uppnå känslan av att höra till.
Den som fått svenskheten med modersmjölken, som aldrig behövt anstränga sig för att förstå sin omgivning i syfte att passa in, kan enkelt avfärda diskussionen som ytterligare ett utslag av unken nationalism. Vi som kämpat för att få bli betraktade som alla andra tar inget för givet.
