I måndags presenterade Moderaterna sin vårmotion för 2016. "Integrationen är vår tids ödesfråga. Därför satsar vi uppemot 20 miljarder kronor på reformer för fler jobb och bättre integration, mer kunskap i skolan och ökad trygghet", skrev Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson (Svd 2/5). Det är lovvärda satsningar som tyder på växande krismedvetande i en tid när regeringen räknar med att det svenska utanförskapet kommer att omfatta 980.000 människor till år 2020, och sedan svarar med 5000 "beredskapsjobb".
Under tisdagen var det Annie Lööfs (C) tur att ge sig in i debatten och föreslå en skyndsam tillsättning av en blocköverskridande kriskommission för arbetsmarknaden. Enligt Lööf "saknar Löfven all krisinsikt" (Expressen 3/5). Också Lööf har helt rätt i sin analys.
Men varför gör de då inget, Lööf och Kinberg Batra? Varför lägger de fram sina budgetar var och en, på behörigt avstånd från makten? Varför agerar de som om Decemberöverenskommelsen fortfarande fanns? Är inte oppositionens främsta roll att opponera i en demokrati, särskilt när regeringen inte klarar av att regera?
Förklaringen till att Alliansen fegar, trots att Miljöpartiets inre konvulsioner utvecklats till en kris också för Stefan Löfven, är bristen på enighet i regeringsfrågan. Men sannolikt också ifråga om migrationen där just M och C står långt ifrån varandra. I stället för att besluta sig kring hur man ska agera långsiktigt väljer man det kortsiktigt enkla: Man låter regeringen koka i sin egen ångest mandatperioden ut, planerar för att driva valrörelse på de rödgrönas regeringsoduglighet och 2018 framstå som det enda alternativet.
Men Alliansen ska inte vinna val på att alternativet är sämre, utan på att de själva är bättre. Om de tror att de är det, och om de månar om Sverige, är det obegripligt varför de inte lägger en gemensam budget så snart nästa tillfälle ges? Sverige har inte råd med fyra förlorade år, två är redan illa nog.
