Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Teodorescu: Varför göder ni SD?

I över tio år har strategin gått ut på att frysa ut och isolera Sverigedemokraterna och i tio år har den strategin lett till att partiet vuxit ännu mer. Är det målet? Det är allvar nu, för att använda centerspråk, skriver Alice Teodorescu.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Efter att Ebba Busch Thor (KD) argumenterat för varför hennes parti skulle lägga sin röst på Ulf Kristersson (M) under onsdagens historiska statsministeromröstning applåderades det på sina håll i riksdagen. TV-kameran svepte under några sekunder förbi en svartklädd, märkbart obekväm, Annie Lööf (C) som inte applåderade. Det är sannolikt första gången som en borgerlig politiker möts av ett så demonstrativt avståndstagande från en annan borgerlig politiker. Men från och med nu knappast den sista.

Onsdagen den 14 november är en sorgens dag för alla oss som på riktigt inte ville se SD växa ytterligare. Till syvende och sist är det inte riksdagens partier som ger SD inflytande utan väljarna. Det finns ett tydligt samspel mellan de övriga partiernas agerande och väljarnas beslut att ge SD just ökat inflytande.

ANNONS

Tittar man tillbaka är tendensen tydlig: I valet år 2002 samlade SD 76.300 röster, i valet år 2006 162.463 röster och år 2010 330.610. Det senare motsvarande 5,7 procent vilket gav SD en plats i riksdagen. Fyra år senare uppnådde partiet ett valresultat på 12,86 procent och i höstens val landade det på 17,53 procent. Hur kan en sådan exceptionell ökning inträffa? Vad hände under dessa år?

I början av 2000-talet började integrationsproblemen bli allt synligare även om dessa då primärt kunde skönjas kring de större städernas förorter. Ändå talades det relativt lite om saken, även om försök gjordes av exempelvis dåvarande Folkpartiet (dagens Liberalerna) som lanserade sitt famösa språkkrav. Åren gick och Sverige fortsatte att ta emot många asylsökande, samt inte minst deras anhöriga, och gick därmed stick i stäv med andra jämförbara länder i EU som hade en betydligt mer restriktiv linje. Men tystnaden från politiskt håll var kompakt.

Under mandatperioden 2006-2010, när SD:s tillväxt i opinionen blev uppenbar, började de dåvarande partiledarna Mona Sahlin (S) och Fredrik Reinfeldt (M) att kasta SD-kortet på varandra. I riksdagens partier förstärktes föreställningen att migrationsrelaterade problem, oavsett om de handlade om utrikes föddas arbetslöshet eller hedersvåld, skulle ignoreras.

Tesen var att diskussion i dessa frågor per automatik skulle komma att gynna SD. Därmed etablerades en ordning som innebar att ju mer SD växte, ju fler reella problem de påtalade, desto tystare skulle alla andra vara. Problemet var bara att allt fler väljare såg samma problem. När endast SD påtalade dem gavs väljarna inget annat partipolitiskt alternativ, vilket ledde till att de växte än mer. Och eftersom de växte vågade ingen annan närma sig frågorna av rädsla för att anklagas för att fiska i grumligt vatten och efterapa SD.

ANNONS

När partiet väl kom in i riksdagen år 2010 slöt Alliansen och Miljöpartiet en migrationsöverenskommelse, i syfte att isolera partiet och kringskära dess möjligheter att utöva det inflytande väljarna gett det.Under hela mandatperioden intensifierades brunsmetningen av de som såg samma problem som SD, oavsett vilka lösningar de angav. Till och med dåvarande migrationsminister Tobias Billströms (M) försök att diskutera hur många människor Sverige kunde ta emot och samtidigt behålla en anständig nivå på välfärden angreps offentligt - inte minst av den egna chefen, tillika Sveriges dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M).

Efter valet år 2014 slöts Decemberöverenskommelsen, återigen i syfte att isolera SD och kringskära dess möjligheter att agera i den vågmästarroll som väljarna givit. Under mandatperioden 2014-2018 stramade den rödgröna regeringen upp migrationspolitiken. SD fick i mångt och mycket rätt ifråga om verklighetsbeskrivningen. Någon ursäkt till de väljare som drivits bort från de etablerade partierna, för att de uppmärksammade verkligheten innan det ansågs opportunt att göra det, kom dessvärre aldrig.

Nu skriver vi november år 2018 och Sverige står fortfarande utan regering som en direkt följd av de låsningar som uppstått på grund av partiernas oförmåga att förhålla sig till SD.Återigen har flera partier gjort isoleringen av SD till sitt främsta existensberättigande. Det talas om samlingsregeringar, blocköverskridande lösningar mellan alla utom SD och V, om att C och L ska bilda regering med MP. Allt för att kringskära SD:s möjligheter att utöva det inflytande som numera över en miljon (!) väljare gett partiet.

ANNONS

Det är fullkomligt absurt! I över tio år har strategin gått ut på att frysa ut och isolera och i tio år har den strategin lett till att SD vuxit än mer. Slutsatsen - för den som verkligen vill stoppa SD från inflytande långsiktigt och inte bara posera med sitt motstånd för att vinna kortsiktiga, symbolpolitiska ryggdunkningar - blir således att utfrysning liksom ignorans av verklighetens problem enbart leder till att SD växer. Är det målet?

För den konspiratoriskt lagde framstår det nästan som att man, medvetet eller ej, göder SD för att kunna mobilisera de egna i en uppdiktad kamp mellan gott och ont. Men det som nu sker är ingen lek. Det är allvar nu, för att använda centerspråk.

ANNONS