När Skolverket frågade tusen föräldrar om "föräldrar och elever ska få välja skola" svarade 82 procent ja. Året var 1993. Dessförinnan hade Maktutredningen SOU 1990:44, som vice statsminister Ingvar Carlsson (S) hade tillsatt år 1985, undersökt medborgarnas möjligheter att delta i samhällets beslutsprocesser och deras inflytande inom olika områden. Däribland inom den offentliga sektorn. Det hade då visat sig att människors möjligheter att rösta med fötterna ifråga om tjänster som producerades i den offentliga sektorn var ytterst begränsade. Många upplevde en stor frustration över just bristande inflytande och insyn. Svaret som kom att formuleras för att möta dessa problem var mer valfrihet och ökad möjlighet att påverka för den enskilde.
Det är denna valfrihet som nu står på spel. Denna rättighet, som medborgarna numera ser som självklar varje gång de väljer skola, vård eller omsorg, handlar minst lika mycket om rätten att få välja bort. Den lyxen var tidigare enbart förunnad de som hade råd. Alla andra fick snällt gilla läget och acceptera läkaren de tilldelades eller skolan som låg närmast hemmet. Diskussioner om kvalitet var sällsynta, utan konkurrens är de till sin natur svåra att föra.
I sin läsvärda memoarbok "Alla dessa dagar" skriver Kjell Olof Feldt, socialdemokratisk finansminister under åren 1983-1990, följande illustrativa passus: "bristen på kraftfulla aktörer med uppgift att bevaka effektiviteten i resursanvändningen blev alltmer kännbar, när skattekällorna började sina. Sitt klaraste uttryck tycker jag att skillnaden mellan privat och offentlig sektor får i synen på effektivitet. Medan effektivitet i ett privat, "vinststyrt" företag är symbolen för framgång uppfattas kravet på effektivitet i en offentlig förvaltning bara som ett uttryck för att det saknas pengar.”
För några veckor sedan presenterade Ilmar Reepalu (S),Malmös tidigare starke man, sin omdebatterade välfärdsutredning. Av den framgår att taket på vinster i välfärden ska ligga på sju procent av eget kapital plus statslåneräntan. Kritiken från näringslivet har med rätta varit massiv. Men inte bara de nu drabbade aktörerna borde uppröras, med en så felaktig bild av företagsamhetens villkor finns det all anledning att oroa sig över vilka branscher som står näst på tur.
Bland de mest läsvärda inläggen i debatten återfinns Kunskapsskolans grundare och ägare, Peje Emilsson, som i veckan pedagogiskt förklarade att: "Förslaget är inte att företag ska kunna behålla 7 kronor av varje hundralapp i intäkter. Eller 7 kronors avkastning på varje hundralapp som finns investerat i företaget. Förslaget är 7 kronor i avkastning på varje hundralapp av så kallat ”operativt kapital” som är en helt irrelevant bas för att beräkna avkastning, givet att avsikten inte är att strypa företagandet i sektorn." Därtill konstaterar Emilsson mycket riktigt att förslaget inte handlar om ett vinsttak utan om ett vinstförbud (DI 29/11).
Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att misstänka att Reepalus avsikt är just att strypa företagandet i välfärdssektorn. Att utformningen av allehanda regleringar får direkta konsekvenser för företagens möjligheter att verka är heller ingen kärnfysik. I fackförbundet Kommunals rapport från år 2001, "Solidaritet och valfrihet i välfärden" konstaterades mycket riktigt bland annat: ”Att inte tillåta utdelning skulle göra det svårt för företagen att skaffa eget kapital. Det ligger varken i samhällets eller löntagarnas intresse att de företag som verkar på dessa marknader har för litet ägarkapital.”
Borgerligheten som triangulerat bort betydande delar av sina liberala impulser måste sätta hårt mot hårt nu. Den handlingsförlamande rädslan för att stöta sig med socialister av alla schatteringar, också inom de egna partierna, måste upphöra. Om inte borgerligheten vågar försvara liberala värderingar om att frihet väger tyngre än tvång, vem ska då göra det? Om inte de som en gång stod på barrikaderna för individens rätt att själv få utforma livet nu vågar stå upp för varför ett sådant förhållningssätt fortsatt är det enda moraliskt rätta, vem ska då våga? Varför inte ta tillfället i akt och på bred front fastslå att de undersökningar som gjorts inte sammantaget visar att privata företag som går med vinst levererar sämre kvalitet än de offentliga?
De brister som finns inom välfärdssektorn, där upphandlarnas granskning hör till de mer väsentliga, behöver sannerligen åtgärdas. Men varför då inte ge en utredare i uppdrag att göra just detta, i stället för att ge en politiskt styrd uppgift till ett ideologiskt förblindat före detta kommunalråd? Eller varför inte våga sig på lite ovanlig hederlighet och faktiskt föreslå en avveckling av valfriheten inom sektorn om det nu är det man innerst inne egentligen önskar?
De svar som Reepalu levererar är resultatet av en felaktigt ställd fråga. I praktiken är hela diskussionen en eftergift till Vänsterpartiet som givits en oproportionerligt stor roll som en följd av det låsta parlamentariska läget. Ett läge som borgerligheten vägrar bryta. Det är cyniskt att låta svenska medborgare och företag drabbas av dessa ofrihetliga tilltag som bara kommer att driva Sverige i än mer felaktig riktning, i hopp om att det ska generera enkla röster i valet år 2018. Upp till kamp nu (kamrater)!
