Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Teodorescu: Vad krävs för att de ska återvända?

Innan man funderar på hur man ska locka tillbaka de väljare som lämnat för SD måste man försöka förstå varför man en gång förlorade dem.

Det talas ofta om dem, men sällan talar någon med dem. Det finns många föreställningar om vilka de och deras bevekelsegrunder är. Att ta ställning mot dem placerar avståndstagaren i de "anständigas" ringhörna. Själva avståndstagandet fungerar som en statusmarkör i sig eftersom den som tar avstånd förutsätts vara allt det som den oanständige inte är: välutbildad, civiliserad, förfinad, liberal, godhjärtad, humanistisk och generös. Om man försöker förstå dem antas man sympatisera med dem. Det är en ohederlig hållning som enbart cementerar polariseringen och vulgariteten i samhällsdebatten. 

Avståndstagandet osar av klassförakt. De som det tas avstånd ifrån, de outbildade och okunniga (arga männen) enligt nidbilden, förtjänar de anständigas och bättre vetandes förakt. Och inte bara det. De förtjänar inte att lyssnas till, att inte tas på allvar ens när de använder sina demokratiska rättigheter för att göra sin röst hörd. Då mer än någonsin ska de utestängas från allt inflytande genom tveksamma politiska uppgörelser. 

Sedan valet år 2014 har inte minst Moderaterna och Socialdemokraterna sett många kärnväljare röra sig mot Sverigedemokraterna. Nästa år förväntas SD enligt det senaste årets mätningar bli riksdagens näst största parti efter S. För såväl M som S är den brännande frågan om, och i så fall hur, dessa väljare ska kunna lockas tillbaka. 

För en tid sedan ställde jag en fråga i mina öppna sociala medier-kanaler: "Jag skulle vilja komma i kontakt med människor som tidigare röstat S eller M men som sedan gått över till SD. Vad skulle krävas för att ni skulle återgå till era ursprungliga partier?". Inom loppet av ett dygn hade jag fått över 2000 mail.

Men innan man funderar på hur man ska locka tillbaka de väljare som lämnat måste man försöka förstå varför man en gång förlorade dem. En betydande orsak är att den migrationspolitik som det rådde konsensus om i riksdagen saknade bredare folklig förankring. SD kunde därmed växa för att inget annat parti längre förespråkade en mer restriktiv flyktingpolitik, trots att såväl socialdemokrater som moderater historiskt varit anhängare av en sådan linje. Samtidigt vågade inget annat parti förespråka en mer restriktiv migrationspolitik eftersom SD växte. 

Om bara ett parti erbjuder en politik som ligger i linje med den allmänna opinionen i en för väljarna viktig fråga kommer människor att lägga sin röst på detta parti, helt oavsett vilket detta partis historia. När ett nytt parti, inte sällan med en tydlig och rentav begränsad politisk agenda, seglar upp i opinionen brukar övriga partier vilja adressera de frågor som nykomlingen bygger sin framgång på. Så var det exempelvis när Mp eller FI blev heta, men så har det inte varit med SD. Att diskutera migrations- eller integrationsrelaterade frågor har tvärtom uppfattats som ett sätt att normalisera partiet, vilket resulterat i att de sluppit möta konkurrens i sakfrågorna. Det har lett till sakfrågorna förblivit olösta.

Av mailen framgår att det finns två grupper som röstar på SD. Det är slående hur få av de drygt 2000 respondenterna som ger uttryck för ambitioner om att bevara "Sverige svenskt" eller dylikt. Den stora majoriteten är i själ och hjärta socialdemokrater och moderater (ibland har de röstat på bägge partierna genom åren), liksom en överraskande stor grupp vänster- och folkpartister. De har varit sina partier trogna i decennier och fostrats in i dem av föräldrar som i sin tur var dem trogna. De värnar lag och ordning, att man arbetar och gör rätt för sig och inte ligger samhället till last. En och annan är invandrad, många arbetar som lärare eller inom vården, på myndigheter, som ingenjörer, egenföretagare och chefer på stora svenska bolag. De förefaller inte det minsta o(ut)bildade. En majoritet av kvinnorna beskriver hur de lagt om livet på grund av en växande känsla av otrygghet, en känsla som de upplever att det raljeras över. 

Gemensamt för många av dem som skriver är att de på nära håll, i sina yrken eller privat, upplevt den misslyckade integrationens konsekvenser. Slutsatsen som de har dragit är att integration och migration hänger samman; att acceptansen för migrationens storlek är direkt sammankopplad med hur väl integrationen fungerar. För att integrationen ska ha en chans att lyckas måste migrationen vara reglerad utifrån landets förutsättningar.

Oavsett partibakgrund efterfrågar de en konkret plan för hur människor ska komma i arbete, bli självförsörjande och en del av samhället. Mycket kretsar således kring integration och väldigt lite kring ursprung. I princip alla efterfrågar en ursäkt och ett erkännande av att politikerna missbedömde situationen och förbisåg konsekvenserna. Politiskt mod att stå upp för - och stå kvar vid - också ståndpunkter som uppfattas som kontroversiella, utan att hänsyn tas till hur opinionsvinden blåser, liksom mindre taktiserande efterfrågas också frekvent.

Av de vänsterinriktade väljarna som lämnat S eller V lyfts det urholkade välfärdskontraktet ofta upp, liksom oro för pensionen och tillgången till vård och omsorg. Många är äldre och känner sig lurade efter ett tungt arbetsliv.

Bland de borgerliga väljarna återkommer Decemberöverenskommelsen och Fredrik Reinfeldts "öppna hjärtan"-tal som avgörande för valet att gå över till SD. Att alltför mycket har kretsat kring hur partiet ska utestängas har upprört många som avser att rösta på partiet bara för att markera mot "mobbningen".

I mailen använder de flesta ordet "svek" och återkommer till det höga pris som SD-väljarna har fått betala i sitt privata liv eller på jobbet för sitt politiska ställningstagande. Många beskriver ett personligt trauma. Att S och M visserligen lagt om politiken i enlighet med partiernas mer traditionella hållningar, men att denna omvändelse har skett under galgen, har lett till att förtroendet gått förlorat och att man inte kan tänka sig att återgå. På sikt, skriver en del borgerliga väljare, skulle det emellertid inte vara otänkbart under förutsättning att Alliansen tog varje tillfälle i akt att fälla regeringen. 

Att så få av de 2000 som svarat på min fråga kan tänka sig att gå tillbaka borde stämma till eftertanke hos ursprungspartierna. Inte minst eftersom många av SD-väljarna uppger att de känner avsmak för partiets historia och samtida skandaler, samtidigt som de upplever att det inte finns något trovärdigt alternativ. Besvikelsen, liksom det förakt som riktas mot och från SD-väljarna, är skadligt för vårt samhälle. Sällan har en fråga blivit så infekterad som den om migrationen.

Politikerna behöver försonas med sina forna väljare och tydligare skilja på partiet SD och väljarna som lägger sin röst på det. Om det parlamentariska läget känns hopplöst nu är det inget mot vad det kan komma att bli om alltfler väljare upplever att makthavarna föraktar dem och vänder dem ryggen. 

Mest läst