Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Teodorescu: Vad hade hänt om de hade lyssnat?

Varför tycks det vara nästintill omöjligt att agera innan katastrofen blivit ett faktum, trots att fakta finns?

Det är inte bara i påsktider som det kan vara svårt att fastslå vad som är hönan och ägget. SD växte för att inget annat parti vågade förespråka en mer restriktiv flyktingpolitik, trots att såväl socialdemokrater som moderater historiskt varit anhängare av en sådan. Samtidigt vågade inget annat parti förespråka en mer restriktiv migrationspolitik just eftersom SD växte. 

Men vad hade hänt om de hade vågat? Om Alliansen inte hade ingått uppgörelsen med MP för att stänga SD ute från makten efter valet år 2010? Om dåvarande statsrådet Tobias Billström (M) hade stått på sig i volymdiskussionen, trots Fredrik Reinfeldts offentliga tillrättavisningar? Om ID-kontrollerna hade fortsatt och utvisningarna av den växande gruppen illegala invandrare hade fullföljts? Om partierna hade lyssnat på sina egna, som Mauricio Rojas (dåvarande Folkpartiet), Nalin Pekgul (S) och Amineh Kakabaveh (V), som tidigt varnade för oroväckande tendenser inte minst i stostädernas förorter? Vad hade hänt om politikerna hade lyssnat till terrorexperter som Magnus Ranstorp? 

Den här sortens kontrafaktiska spekulationer är intressanta att ställa upp, även om de givetvis till syvende och sist enbart är spekulationer. Men är det något som diskussionen efter TV4:s Kalla Fakta för några veckor sedan illustrerar (programmet handlade bland annat om hur en muslimsk friskola delade upp flickor och pojkar på en skolbuss), liksom förra veckans terrorattack, så är det hur mycket skada den reaktiva politiken åsamkar samhället i allmänhet och enskilda individer i synnerhet. Man kan sannerligen undra varför det är först när ett bestialiskt terrordåd skett som man skyndsamt vill ser över möjligheten att kriminalisera deltagande i terrororganisationer? Eller varför det är först när det visas på TV att kvinnors frihet begränsas till oigenkännlighet som man som statsminister förfasas, trots att vittnesmålen sedan länge varit kända? 

För ett tag sedan skrev samordnings- och energiminister Ibrahim Baylan (S) en debattartikel med rubriken "Vi gjorde fel - därför ökar segregationen" i vilken han konstaterade att Sverige behöver en total omläggning av integrationspolitiken. Baylan skrev bland annat att staten redan år 1975 "satsade på att stödja en positiv utveckling i storstädernas utsatta områden. Från 1995 till 2015 har det offentliga satsat miljarder i insatser som "Blommanpengarna”, Storstadssatsningen och den Urbana utvecklingspolitiken. Delar av dessa insatser har haft en positiv effekt. Många individer har lyfts. Samtidigt har inte segregationen på områdesnivå brutits, tvärtom, den har snarare ökat under samma period som dessa satsningar gjorts." (Aftonbladet 28/3). 

Baylan pekade vidare på tre återkommande problem: kortsiktighet, sena insatser och bristande samverkan. Särskilt frågan om sena insatser är intressant eftersom den fångar något oroväckande med svensk samtidspolitik. Baylan formulerar det enligt följande: "Många av samhällets insatser sätts in när det redan gått snett, ofta blir det dyrt och svårt att förändra en utveckling som fått pågå under lång tid."

Baylan har helt rätt men avstår från att ställa den relevanta följdfrågan: varför? Varför tycks det vara nästintill omöjligt att agera innan katastrofen blivit ett faktum, trots att fakta finns? Amineh Kakabaveh (V),ordförande för organisationen "Varken hora eller kuvad" som hon grundade år 2005, skrev häromdagen att: "Vi som slagit larm om förtrycket i förorten har ofta straffats dubbelt. Vi har utsatts för rasism, samtidigt som vi anklagats för att vara "husblattar" som går rasisternas ärenden. /.../ Sommaren 2015 skrev jag och Zeliha Dagli debattartiklar om moralpoliserna som begränsar förortskvinnors liv. Då fick vi höra att vi var "ryktesspridare” och att vi ”ökade splittringen”. Det är så det har låtit. Den som har talat för kvinnors rättigheter har blivit misstänkliggjord för att gå andra intressen. Vi har kallats rasister och diagnostiserats med en massa fobier." (Dagens Samhälle 12/4).

I en rapport författad av bland andra professor Clemens Fuest, chef för det tyska forskningsinstitutet CESifo, som presenterades nyligen på ett seminarium arrangerat av IFN, konstateras att populistpartier ofta adresserar relevanta samhällsproblem men att de lösningar som de föreslår inte sällan är kontraproduktiva då de är oförmögna att förhålla sig till komplexa samband. Denna konklusion är viktig för den som vill stoppa framväxten av populistiska partier och samtidigt bedriva en politik som är inriktad på proaktivitet. En sådan hållning kommer bli avgörande för de etablerade partiernas långsiktiga trovärdighet. Att som i dag förkasta vissa problemformuleringar och lösningar den ena dagen som vore de pestsmittade, för att nästa omfamna desamma utan tillstymmelse till självkritik, är inte bara ohederligt utan direkt skadligt för ett system som i alltför lite utsträckning ägnar sig åt ansvarsutkrävning av de ansvariga politikerna. 

Efter förra veckans bestialiska terrorattack är den politiska handlingsviljan större än någonsin, vilket givetvis är bra. Men i takt med att de politiska förslagen formuleras kommer frågan om varför åtgärderna kommer först nu att bli alltmer aktuell. I grunden handlar det om varken brist på resurser, fakta eller analysförmåga. Det handlar om rädsla för att gynna mörka krafter. Problemet är att strategin som tillämpas i det hedervärda försöket att inte gynna dessa krafter i realiteten ändå leder till att de gynnas - och att de växer i en skrämmande fart. Effekten blir alltså den motsatta - SD gynnas av kaoset som följer av att problem förtigs - samtidigt som priset som oskyldiga människor får betala blir oöverstigligt. 

Mest läst