Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Teodorescu: Välfärdskostnaderna en tickande bomb

Det svenska välfärdskonceptet bygger på idén om att i princip alla som kan också ska arbeta, liksom på att det måste stoppas in mer till det gemensamma än vad som tas ut. Utifrån detta är underskottet i välfärden en tickande bomb som riskerar att brisera så snart konjunkturen vänder.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

En kvinna med tumörer som växer i strupen som gör att hon knappt kan andas får gång på gång vänta på sina livsviktiga operationer på Sahlgrenska Universitetssjukhus. Anledningen uppges vara brist på operations- och anestesisjuksköterskor. Bara på Sahlgrenska i Göteborg saknas åtminstone 20 sjuksköterskor (SVT 14/2). 

Av en ny rapport från Socialstyrelsen framgår att inte ett enda landsting eller en enda region i Sverige klarar av att erbjuda akutvård tillräckligt i enlighet med vårdgarantin. Tvärtom ökar väntetiderna, även om de regionala skillnaderna är stora. Snittväntetiderna på akutmottagningarna runt om i landet hade under mätperioden juni 2016 till maj 2017 ökat med 22 minuter, jämfört med den föregående mätperioden mellan juli 2015 och juni 2016. Hälften av alla patienter fick vänta minst 3 timmar och 30 minuter. 

På listan över de sjukhus som dras med de längsta akutväntetiderna hamnar Sahlgrenska på tredje plats med en medianvistelsetid på 4 timmar och 30 minuter. Sämst är Södersjukhuset i Stockholm med 4 timmar och 45 minuter. Bäst är sjukhuset i Gällivare med 2 timmar och 10 minuter. Sahlgrenska kvalar emellertid in som sämst ifråga om hur lång tid det tar till läkarbedömning på akutmottagningen, 1 timme och 43 minuter, vilket kan jämföras med privata Capio S:t Görans sjukhus i Stockholm som hamnar på andra plats vad gäller kortast tid till läkarbedömning med sina 30 minuter.

Det är i ljuset av detta axplock, ur den verklighet som den rödgröna regeringen gör allt för att undkomma genom att ständigt återkomma till huruvida bilden av verkligheten stämmer eller ej, som Dagens Samhälles sammanställning om de växande underskotten i välfärden bör ses. Under kommande mandatperiod beräknas 62 miljarder kronor till skola, vård och omsorg att saknas om utvecklingen fortsätter som hittills. Det bara i kommuner och landsting som precis lyckas hålla näsan över vattenytan i dag. Enligt Dagens Samhälle är finansieringsgapet upp till en långsiktigt hållbar ekonomi dessutom snarare 80 miljarder. 

”Vi kan inte fortsätta som i dag, så är det. Då ökar gapet mellan intäkterna och kostnaderna med ungefär 20 miljarder per år”, konstaterar Annika Wallenskog, chefekonom på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) med anledning av sammanställningen. Wallenskog drar paralleller till 90-talets ekonomiska stålbad som krävdes för att få ordning på ekonomin. ”På papperet är utmaningarna ännu större nu. Demografin ser betydligt tuffare ut än den gjorde då.” (Dagens Samhälle 15/2). Att det blivit så här beror på att befolkningen växer kraftigt som en följd av att barnafödandet är historiskt högt, fler äldre lever längre och att Sverige under en längre tid haft en mycket hög migration. Sammantaget leder det till att allt fler efterfrågar välfärdstjänster.

För att ekvationen ska gå ihop måste skatterna antingen höjas eller välfärdsutbudet minska, alternativt försämras i kvalitet. En ytterligare lösning är att fler kommer i arbete så att den totala försörjningsbördan minskar per arbetande person. För inrikes födda är arbetslösheten låg, men för utrikes födda ser det mycket mer dystert ut, både på kort och lång sikt. Av SCB:s siffror framgår exempelvis att knappt 70 procent av flyktingarna i åldern 20-64 år är sysselsatt efter 19 (!) år i Sverige. 

Av en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi framgår att sysselsättningsnivån bland utrikes födda behöver uppgå till omkring 75 procent för att migrationen ska tillföra det positiva tillskott till statsfinanserna som många politiker talat sig varma för. Då ska man komma ihåg att Sverige haft goda ekonomiska förutsättningar under en betydande del av mätperioden. 

Det är emellertid ingen naturlag att utrikes födda inte ska vara självförsörjande eller att de ska arbeta i lägre utsträckning än inrikes födda. Den forna arbetskraftsinvandringen till Sverige illustrerar detta faktum väl. Men ett högre arbetsmarknadsdeltagande kräver en reformerad arbetsmarknad eftersom dagens arbetsrättsliga lagstiftning, höga kostnader för anställning och sammanpressade lönestruktur stänger ute människor som inte sällan saknar rätt kvalifikationer från den ordinarie arbetsmarknaden. 

När det är för dyrt att anställa och för svårt att säga upp personal som av olika anledningar inte fungerar på arbetsplatsen kommer arbetsgivarna inte att våga anställa den som framstår som en potentiell risk. En invandrad arbetstagare som inte talar bra svenska, som helt eller delvis saknar arbetslivserfarenhet och formella kvalifikationer befinner sig högt upp på ”risklistan”, trots högkonjunktur och arbetskraftsbrist inom vissa sektorer. I valet mellan ett oprövat och ett prövat kort blir valet, av högst rationella skäl, enkelt.

Det svenska välfärdskonceptet bygger på idén om att i princip alla som kan också ska arbeta, liksom på att det måste stoppas in mer till det gemensamma än vad som tas ut. Utifrån detta är underskottet i välfärden en tickande bomb som riskerar att brisera så snart konjunkturen vänder, vilken den mycket väl kan komma att göra under nästa mandatperiod. Hur ser beredskapen ut för att hantera det? Det återstår att se. 

I valtider som dessa lovar politikerna mer av allt till alla, men i realiteten klarar man uppenbarligen inte av sitt åtagande ens med dagens mått mätt. Därför borde fler, liksom Svenskt Näringslivs tidigare ordförande Leif Östling, fråga sig vad vi får för några av världens högsta skatter. Vem vill betala för havsutsikt men få fönsterlöst i längden?

Mest läst