Under de senaste fem åren har 30 människor, varav två barn, dödats och minst tre gånger så många har skottskadats i gängrelaterad brottslighet i Göteborg. Av de 30 morden är 25 fortfarande ouppklarade. Nästan hälften har koppling till Biskopsgården på Hisingen.
Av onsdagens upplaga av Uppdrag granskning framgår att 20 unga män ligger bakom över 350 brott, däribland hot mot tjänsteman, mord och grova vapen- och narkotikabrott. Den äldste är 29 år, den yngste 18. Alla utom en har en eller två föräldrar som är födda utanför Sveriges gränser, samtidigt som 19 av 20 av de kriminella unga männen är födda i Sverige. Redan i 15-årsåldern omhändertogs hälften i enlighet med lagen om vård av unga (LVU). I denna ålder ägnade de sig åt misshandel av klasskamrater, hot mot lärare och droger. En av männen inledde sin kriminella bana vid 9 års ålder (SVT 30/8).
Såhär ser den misslyckade integrationen ut, den som politiker av alla kulörer blundat för, och delvis fortsätter att ignorera i syfte att inte solka "Sverigebilden". Priset betalas, som alltid, av alla de skötsamma medborgarna i de områden där de kriminella härjar.
Ytterligare en tragisk aspekt av detta är att utvecklingen hade kunnat undvikas. Redan för tolv år sedan ansåg polisen att den grova organiserade brottsligheten i Göteborg var så pass allvarlig att man började kartlägga ungdomar som befann sig i riskzonen för att rekryteras till kriminella gäng och därigenom utgöra nästa generations kriminella. I rapporten som togs fram år 2005 konstaterade polisen att den organiserade brottsligheten vuxit sedan slutet på 1990-talet samt att ett antal mycket unga personer figurerade som misstänkta till flera av de grova våldsbrotten.
Polisen valde också att göra en skiss av vem som befann sig i riskgruppen: en pojke/man, andra generationens invandrare eller någon som kommit till Sverige som barn, som lever under svåra levnadsförhållanden i ett segregerat områden. Han klarar inte skolan och får sedermera svårt att hitta ett arbete. Men han vill tjäna pengar och eftersom han rör sig i kretsar där grovt kriminella finns börjar han att begå brott i 12-års åldern, åker fast första gången som 15-åring.
Varför polisen eller andra myndigheter, trots denna insikt om både profil och vilka specifika personer som riskerade att hamna snett, inte satte in särskilda åtgärder på individnivå förblir emellertid en gåta. Liksom hur det kan komma sig att den enhet, Kunskapscentrum mot organiserad brottslighet och dess särskilda avhopparverksamhet, som funnits i Göteborg sedan slutet av 00-talet, fortfarande inte kan peka ut någon individ som de verkligen har hjälpt att lämna det gängkriminella livet.
Det behövs nya grepp för att komma åt våldet och de parallella samhällssystem som präglar svenska städer allt mer. Sverige är världsbäst på integrationssatsningar som inte ger praktiska integrationsresultat. Vi har det näst största sysselsättningsgapet mellan inrikes- och utrikesfödda i Europa samtidigt som det enligt senaste statistiken från SCB tar nio år för hälften av en årskull flyktingar att komma i arbete. Detta är, inte minst om polisens skiss av vem som riskerar att dras med i kriminalitet stämmer, milt uttryckt förödande ur ett såväl individ- som samhällsperspektiv.
Vad kan då göras? Det lika enkla som svåra svaret är att det inte finns någon enskild åtgärd som kommer att lösa hela problemet. Det handlar om en rad olika åtgärder som i grunden handlar om att skapa förutsättningar för ett långsiktigt hållbart samhälle. Om segregationen tillåts växa, vilket den gör per automatik när det kommer många människor under kort tid till ett samhälle som saknar förmåga att absorbera dem, kommer utanförskapet att gå i arv och den etnifierade underklassen att ständigt fyllas på underifrån. Därför hänger acceptansen för migrationen ihop med de ökända "volymerna" - utan välfungerande integration blir människor avigt inställda till att ta emot fler, det ska inte likställas med att man har något emot människor av annan etnicitet. Balans i mottagandet är därmed centralt.
Därtill behöver samhällets förmåga att agera proaktivt ses över. De som begår grova brott när de är 30 har begått mindre grova brott när de var 15. Givetvis måste staten fortsätta att satsa på socialtjänst, skola, bostäder och jobb. Men om det inte råder lag och ordning kommer få att vilja flytta till eller jobba i skolor och inom socialtjänsten i dessa områden, samtidigt som de som har möjlighet kommer att fortsätta att flytta därifrån. Därför måste polisen ta kontrollen från den kriminella. Kanske behöver straffmyndighetsåldern sänkas i takt med att kriminaliteten kryper ner i åldrarna, jourdomstolar som kan döma inom 24 timmar efter häktning införas och fler poliser som enbart jobbar ute på fält anställas. 30 mord på fem år, av vilka enbart fem klarats upp, borde leda till eftertanke. Det är inte fråga om att driva en auktoritär politik utan om att ge alla svenska invånare samma möjligheter till ett tryggt liv, oavsett var i landet de bor
