Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Teodorescu: Ta ert ansvar, Alliansen!

    Man kan inte med trovärdighet gång efter annan hävda att regeringens politik är skadlig och samtidigt själv avstå från att ta strid om makten. Alliansen måste söka stöd för sin politik och få till ett regeringsskifte i Sverige.
    Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

    Blockpolitiken är död - länge leve blockpolitiken! Eller? Faktum är att den traditionella blockpolitiken varit död ett bra tag vid det här laget. Närmare bestämt sedan år 2010 då Sverigedemokraterna röstades in i Sveriges riksdag och blev tungan på vågen. Två val senare har partiet vuxit stort i opinionen vilket resulterat i att inget av de forna blocken har egen majoritet.

    Stefan Löfvens rödgröna regering borde emellertid aldrig ha tillträtt år 2014. I riksdagen fanns nämligen en icke-socialistisk majoritet redan då som när som helst hade kunnat avsätta honom. Om de bara hade vågat. Resultatet av söndagens val är endast en upprepning av detta förhållande. Därmed borde utgången vara given. Om de bara vågar. 

    De rödgröna har som bekant tappat medan den samlade oppositionen ökat. Alliansen och SD har före valet deklarerat att de avser att rösta bort Löfven som statsminister. Löfven själv har vid upprepade tillfällen etiketterat SD som ett högerparti, hur han då ska kunna få igenom sin budget i en riksdag vars majoritet så tydligt är emot honom förblir en gåta. 

    Under hela mandatperioden 2014-2018 har Stefan Löfven (S) gjort ett stort nummer av sin ambition att bryta den, enligt honom, fördummande blockpolitiken. Under onsdagens presskonferens gjorde han emellertid klart att denna ambition enbart gäller om hans block blir större än motståndarens, vilket resultatet från den preliminära rösträkningen nu bekräftat. Därmed kommer Löfven inte att gå i opposition som han meddelade att han skulle göra om Alliansen hade blivit större än S. Nu kan alla dagdrömmar om att Löfven kommer att agera stödhjul åt Alliansen en gång för alla spricka. Det innebär att Alliansen, var sig den vill det eller ej, nu måste förhålla sig till SD om de avser få bort Löfven. 

    Men Löfvens besked på onsdagens pressträff väcker en rad frågor oavsett mandatfördelningen eftersom Löfvens utgångspunkt är att hans block är störst: Varför stod Löfven ensam på presskonferensen om han nu är en del av ett samlat block som avser att utgöra regering? Vilka övriga partier ingår i hans block, Miljöpartiet allena eller också Vänsterpartiet? Varför deklarerades inte detta förhållande före valet, alltså att Löfven vill regera med dessa två partier, och därigenom snarare cementera blockpolitiken? Även om V och MP ingår i regeringen uppnår de rödgröna inte egen majoritet. För att slippa förhålla sig till SD:s vågmästarroll behöver de locka över C och L. Vad ska en regering bestående av V, som motsätter sig privat ägande, och C, som i vissa delar närmast kan betecknas som nyliberalt, åstadkomma i sak?

    Det är uppenbart att Löfven, skicklig som få när det kommer till förhandlingar och taktik, inte alls är emot blockpolitiken när den gynnar hans egna intressen. Däremot vill Löfven söndra Alliansen och öka stigmat för samtal med SD. Skälet är enkelt: en enig borgerlighet, som får SD:s passiva eller aktiva stöd, kommer under oöverskådlig tid att utgöra det främsta hindret mot ett socialdemokratiskt maktinnehav. Med andra ord, för att citera DN:s politiske kommentator Viktor Barth-Kron, "Vårt block blev störst. Därför måste ni nu bryta blockpolitiken". 

    Alliansen har hittills visat stor enighet ifråga om hur de ska förhålla sig till sittande regering. En del bedömare har till och med uppfattat dem som väl heta på gröten. Men Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet har inte råd med något annat. Den helt legitima upprördheten inom borgerligheten över att Alliansen lät Löfven hållas i fyra år, trots det parlamentariska underlaget, kan bara botas av att Alliansen inte ännu en gång schabblar bort sina möjligheter. Man kan nämligen inte med trovärdighet gång efter annan hävda att regeringens politik är skadlig och samtidigt själv avstå från att ta strid om makten.

    Det förhandlingsspel som utspelar sig i skrivande stund, där såväl Socialdemokraterna som Alliansen vädjar till den andra om en blocköverskridande lösning, saknar verklighetsförankring. En inte helt ovidkommande faktor är att väljarna ställer sig skeptiska till sådana lösningar. Enligt vallokalsundersökningen vill enbart 18 procent av väljarna ha ett regeringssamarbete mellan Alliansen och de rödgröna. 23 procent önskar en regering med enbart ett eller flera av de rödgröna partierna, medan 29 procent föredrar en regering med enbart ett eller flera allianspartier. Att S ska fortsätta att ha ett avgörande inflytande över svensk politik med hänvisning till att man är det största partiet, men till syvende och sist ändå i strid med det faktiska valresultatet, framstår som ytterst arrogant.

    Väljarnas inställning är högst rationell. Riskerna med blocköverskridande regeringar är många, inte minst eftersom sådana regeringar brukar bli handlingsförlamade. Av en sammanställning som presenterades i Dagens Samhälle i veckan bekräftas ovanstående. Efter valet 2014 bildades 102 blocköverskridande styren i kommunerna. 94 av dessa har i årets val fått minskat väljarstöd, 86 har tappat mandat. Under mandatperioden 2014-2018 har 83 av de de totalt 102 kommunerna haft majoritet i fullmäktige. Utifrån årets valresultat skulle endast 29 av koalitionerna klara det (13/9). 

    Risken är med andra ord stor Liberalerna och Centerpartiet skulle kunna gå samma öde till mötes som Miljöpartiet om de bröt sig ur Alliansen för att sitta i regering med Socialdemokraterna. Om slitningarna varit stora i den rödgröna konstellationen kan man bara sia om omfattningen för C/L. 

    Argumenten mot en blocköverskridande regering är med andra ord många. Men till syvende och sist måste man ändå fråga sig vad politikens syfte ska vara. Är det att till vilket pris som helst isolera SD eller att driva den politik som man tror på? Räcker avståndstagandet gentemot SD som enda bärande idé för en regering? Efter tre val där SD ökat markant för varje gång framstår en sådan strategi som vansinnig.

    Livskraftiga demokratier består av en part som regerar och resterande som opponerar. En minoritetsregering, vilket Sverige ofta haft, måste anpassas sin politik efter riksdagens majoritet, annars ska den inte överleva. I den bästa av världar låter inte Alliansen sig skrämmas av Socialdemokraternas påstående om att ett Sverige som inte styrs av dem skulle vara ett Sverige i kaos. Alliansens vilja att ta makten, att få igenom den egna budgeten och den politik som man för några dagar sökte väljarnas förtroende är sund och har inget med kaos att göra. Det är parlamentarisk demokrati i praktiken. Kliv inte i Löfvens fälla, vad ni än gör!