Svenska medborgare är bland de hårdast beskattade i världen. Den svenska välfärdsmodellen är beroende av höga skatter. För att ekvationen ska gå ihop måste skattekraften vara hög, det innebär att en mycket stor andel av befolkningen måste förvärvsarbeta, samtidigt som så få som möjligt är ekonomiskt beroende av staten.
I dagarna presenterade kommunernas intresseorganisation SKL sin ekonomiprognos. Av den framgår att det kommer att krävas kraftiga skattehöjningar om kommunerna ska kunna hålla ekonomin i balans. SKL räknar med kostnadsökningar på omkring nio procent. "Utvecklingen från 2018 ser mycket bekymmersam ut. Det är svårt att se hur kommuner och landsting ska klara trycket från den fortsatt kraftigt växande befolkningen utan skattehöjningar", säger chefekonom Bettina Kashefi (SVT 28/4).
Antalet invånare i Sverige beräknas öka med 590.000 personer fram till år 2019. Det ställer höga krav på välfärdens institutioner som redan nu befinner sig under högt tryck. Därför räknar SKL med att kommunerna kommer behöva höja skatten med närmare två kronor per intjänad hundralapp. Detta alltså utöver det historiskt stora statliga tillskottet till kommunerna som regeringen nyligen aviserade i vårbudgeten.
Enligt Konjunkturinstitutet (KI) kommer skattekvoten, alltså skatter och avgifter som andel av BNP, behöva öka med tre procentenheter till år 2040 för att dagens välfärdsnivå ska kunna bibehållas och de offentliga finanserna vara i balans. Enligt Erik Jonasson, analytiker på KI, står vi inför ett val: "För att inte öka den offentliga skulden behöver antingen skatterna höjas eller utgifterna bromsas, till exempel genom minskad personaltäthet".
Jonasson konstaterar vidare att: "Det kommer att ta tid, kanske upp till tio år, innan dagens invandrare sammanlagt når upp i ens 50 procents sysselsättning" (Dagens samhälle 17/3). I dagsläget tar det åtta år innan hälften av de invandrade i arbetsför ålder har någon typ av sysselsättning. Rensar man bort tillfälliga anställningar eller arbetsmarknadsåtgärder hamnar man på ynka 25 procent helårsanställda inklusive företagare efter åtta år här. En mardröm för en välfärdskonstruktion som vår.
Hur kommer denna utveckling att påverka människors skattemoral? Redan nu, med dagens höga skattetryck, upplever alltfler att kvaliteten inom välfärden inte håller måttet. Många som arbetat ett helt liv i Sverige tvingas leva på små pensioner, i framtiden kan den gruppen bli ännu större. Därutöver blir det vanligare att de som kan och har råd skaffar sig privata försäkringar, på egen hand eller via arbetsgivaren. Varför betala dubbelt; till det allmänna först och sedan ytterligare en gång till ett privat alternativ som ska kompensera för det som det allmänna inte längre kan tillhandahålla på ett tillfredsställande vis?
För att slippa vakna upp till en omöjlig situation om fem, tio år - som kommer kräva drastiska förändringar av välfärdskontraktet mellan staten och medborgarna - behöver vi redan nu fundera kring vilka delar av det befintliga systemet som behöver reformeras. Inom ramen för denna diskussion behöver vi också ta ställning till om det inte behövs ett kvalifikationssystem med successiv tillgång till välfärden. Är det rimligt att den som kom hit för en månad sedan ska ha tillgång till samma välfärdsutbud som den som betalat skatt här under ett helt arbetsliv?
Sverige står inför en monumental problembild där statens kostnader för migration och integration kommer ligga på runt 70 miljarder årligen mellan 2017 och 2020, enligt vårbudgeten. Om man inte minskar invandringen och inte vill höja skatterna återstår två alternativ; skära i kostnaderna för välfärden och flyktingmottagningen och/eller öka andelen i arbete för att bredda skattebasen och höja intäkterna till statskassan.
Näringslivet, borgerligheten och delar av vänstern begick ett stort misstag när de legitimerade den stora asylmigrationen med ekonomiska argument. För att en stor migration ska bli en ekonomisk tillgång måste många fler invandrade komma i arbete. Eftersom utbildningsnivån är låg hos en betydande andel av de som kommer, och kvalifikationskraven höga på arbetsmarknaden, måste politikerna öppna upp för enkla tjänstejobb. Samtidigt måste samhället acceptera en mycket större lönediversifiering än vad vi vant oss vid. Annars är risken stor att viljan att bidra till en skattefinansierad välfärd kommer bli ett minne blott.
