Teodorescu: Tänk bort SD för en stund

Om det hade varit en utomordentlig idé, av sakpolitiska skäl, att S+M eller S+MP+C+L skulle styra landet. Och SD alltså inte funnits med i bilden, hade det hänt för länge sedan. Problemet är att den nuvarande anledningen inte är sakpolitisk utan strategisk och spelteoretisk.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Lek med tanken att SD inte hade funnits i Sveriges riksdag. Inte hade väl någon kommit på tanken att ”blockpolitiken är så fördummande”, för att citera den avsatte Stefan Löfven (S), att kommande regering bör bestå av S och M eller av en koalition mellan S+MP+C+L med passivt stöd av V?

Tanken är orimlig då de ideologiska skiljelinjerna mellan partierna till vänster, som sätter systemet framför individen, och partierna till höger, som sätter individen framför systemet, är milsvida. Skillnaderna återkommer ifråga om synen på individen i sig - är hon aktör eller offer i behov av social ingenjörskonst eller ej? Ska rättvisa definieras som lika rättigheter eller lika utfall? Dessa ställningstaganden slår sedan igenom i sakpolitiken; i synen på arbetsrätt, utbildning, bidragssystem, kriminalpolitik, företagande bara för att nämnanågra områden.

ANNONS

Men - och det här är viktigt - det är just för att detinteråder samsyn som alla partiers perspektiv är relevanta för helheten. En av skillnaderna mellan en demokrati och en diktatur är just förekomsten av politisk mångfald i parlamentet, liksom av en handlingskraftig och målmedveten opposition. I praktiken innebär det partier som konkurrerar, inte lierar sig, i jakten efter svaren på väljarnas frågor.

Om det hade varit en utomordentlig idé, av sakpolitiska skäl (exempelvis för att säkra reformers långsiktighet), att S+M eller S+MP+C+L skulle styra landet, och SD alltså inte funnits med i bilden som utlösande faktor, hade det hänt för länge sedan. Problemet är att den nuvarande anledningen inte är sakpolitisk utan strategiskoch spelteoretisk.

Dessvärre går det inte att tänka eller leka bort SDsom fick över en miljon röster i riksdagsvalet. Deras väljare, det vill säga de etablerade partiernas forna väljare, tycks vara svåra att locka tillbaka. Därmed är risken stor att den nya politiska kartan med två jämnstora partier och ett litet större parti, alla hemmahörande i tre olika block, är det nya utgångsläget. Den låsning som uppstått mellan dessa parter behöver brytas om politiken inte ska lamslås för oöverskådlig tid framöver.

Ungefär så såg spelplanen ut när riksdagens nyvalde talman Andreas Norlén(M)inledde sin första talmansrunda i torsdags. I tur och ordning träffade han varje partiledare enskilt i syfte att sondera terrängen för en kommande statsminister. När dagen var slut var det svårt att skönja någon öppning.

ANNONS

Låsningen beror på att Alliansen försöker äta kakan och ha den kvar. De har fällt Löfven med SD:s stöd, liksom de fått igenom sin talmanskandidat med SD:s stöd. Men makten kan man inte tänka sig att ta med SD:s stöd, den söker man Löfvens stöd för. Men varför i hela fridens namn skulle Stefan Löfven, som alltså för några dagar sedan röstades bort av just Alliansen och SD, stödja en Alliansregering?

Löfven har varit glasklar med att han inte kommer agera stödhjul åt högern. Löfven vill bryta blockpolitiken av den enkla anledningen att den hotar hans maktinnehav. Om Löfvens oro för att Alliansen kan ge SD inflytande varit genuin hade han i stället svalt stoltheten och tagit Alliansens utsträckta hand. Det kommer således inte att ske, i stället hoppassocialdemokratinpå att Alliansen ska spricka. Skulle Löfven få möjlighet att bilda en blocköverskridande regering har han lyckats med konststycket att både behålla statsministerposten och splittra den motståndare som en gång formerade sig just i syfte att bryta den socialdemokratiska makthegemonin.

Förhoppningsvis kommer detta ej att ske. Alliansens partier är mer eniga än oeniga i sakfrågorna, de har rent ideologiskt mer gemensamt med varandra än med något av partierna i vänsterblocket. Ett samarbete med S skulle äta upp C och L, precis som MP blivit uppätet under den föregående mandatperioden, samtidigt som borgerligheten skulle ha svårt att komma tillbaka som ett enat alternativ.

ANNONS

Därför måste Ulf Kristersson nu lägga krutet på att ena Alliansens partier kring en politik som också SD kan tänkas stödja. Alliansen kan nämligen bara ta, och än viktigare behålla, makten om SD inte motsätter sig det. Det torde inte vara alltför svårt att hitta en sådan hållning. För precis som DI:s politiske redaktör PM Nilsson konstaterat i en rad läsvärda ledare de senaste dagarna har Allianspartierna och SD ”likartade uppfattningar i den ekonomiska politiken, i kriminalpolitiken, i arbetsmarknadsfrågor och i försvarsfrågan” (24/9, 26/9). Detta förutsätter inget samarbete med SD, märk väl, enbart att den ickesocialistiska majoritet som finns i riksdagen driver den politik som den har gått till val på. Vid sidan av detta måste ett blocköverskridande samarbete i de stora ödesfrågorna ske med S. Till dessa hör sådant som skatte-, bostads-, migrations- och integrationspolitiken.

Denna lösning, med hoppande majoriteter och en intakt allians mellan de borgerliga partierna som varken går S eller SD till mötes i deras splittringsförsök, beskrivs av de som vill behålla Löfven som statsminister som naiv. Naiviteten förklaras med att man minsann vet att samtal med SD kommer att resultera i kaos. Men hur kan man veta det innan man haft ett enda samtal? Och hur kan man vara så säker på utgången av ett sådant samtal, som man alltså inte har haft, och samtidigt hävda att SD är oberäkneliga?

ANNONS

Att samtala med SD kan innebära att SD ställer orimliga krav, men nog måste väl de partier som får de orimliga kraven i knät då vara kapabla att säga ”tack, men nej tack?” och gå vidare antingen till S eller genom att lämna in sin avskedsansökan? Alliansens politiker kommer nämligen inte att smittas av SD:s nazistiska rötter lika lite som Socialdemokraternas politiker smittats av Vänsterpartiets kommunistiska dito när de i decennier förlitat sig på de senares stöd i riksdagen.

Talmannens arbete har bara börjat. Alliansen bör ges möjlighet att pröva sitt stöd i riksdagen. Om man av någon anledning väljer att avstå från makten ännu en gång skickar man signalen till väljarna att det inte spelar någon roll hur de lägger sin röst - en socialdemokratisk statsminister får man ändå på köpet. Det är en signal som kommer ljuda långt in i nästa valrörelse och enbart gynna - just precis, SD.

ANNONS