Trots att drygt 23 år har passerat minns jag känslan med värme och stolthet. Jag hade fått ledigt från skolan den eftermiddagen för att närvara vid den högtidliga ceremonin i Lunds stadshus. Iförd en välstruken sjömansklänning mottog jag mitt medborgarskapsbevis. Sedan sjöng vi nationalsången tillsammans. Jag hade sedan ankomsten till Sverige kämpat hårt med att passa in, att förstå och att göra mig förstådd.
När vi talar om integration är det ofta synonymt med att ha ett arbete. Det är en viktig aspekt men det finns andra dimensioner av frågan, där inte minst medborgarskapet innehar en särställning. Medborgarskapet är blint för etnicitet och religion och dess betydelse behöver i högre utsträckning uppvärderas. Ju tydligare medborgarskapet definieras utifrån annat än blodsband desto mindre risk för exkluderande nationalism och identitetspolitik i det offentliga rummet. Medborgarskapet kan således fungera som både mål och medel.
För att kunna erhålla svenskt medborgarskap ska man kunna styrka sin identitet, ha permanent uppehållstillstånd, ha bott i landet i fem år enligt huvudregeln, och ha levt ett skötsamt liv här. Dessa kriterier återkommer i de flesta länder, men Sverige särskiljer sig bland annat genom att ha kortare krav på levnadstid i landet samt att som enda land i Europa sakna krav på språk- och/eller samhällskunskaper. Trots, eller kanske tack vare, att det är relativt enkelt att erhålla åtnjuter medborgarskapet jämförelsevis låg status i Sverige. För att öka dess status kan man antingen öka skillnaden mellan den som har och den som saknar medborgarskap. Alternativt förändrar man naturalisationsprocessen, det vill säga hur medborgarskap erhålls.
Under torsdagen presenterade Moderaterna förslag för hur en sådan uppvärdering av medborgarskapet skulle kunna se ut. Bland annat önskar partiet införa krav på grundläggande språk- och samhällskunskaper. Olika varianter av sådana krav finns runt om i Europa, inte minst i Tyskland och övriga nordiska länder. Vidare konstateras att egen försörjning är av stor betydelse. Sverige hade fram till mitten av 1970-talet krav på egen försörjning, Moderaterna vill utreda möjligheterna för ett återinförande i linje med reglerna som råder ibland annat Danmark och Finland.
I det moderata förslaget ingår också att antalet år i Sverige innan medborgarskap kan beviljas ska förlängas med två år, alltså att huvudregeln är sju år. Också denna förändring skulle innebära att de svenska reglerna bättre harmonierar med motsvarande regler i andra jämförbara länder. Samtidigt kan partiet tänka sig att den som har en viss nivå av språkkunskaper och som jobbar samt är självförsörjande ska kunna bli svensk medborgare tidigare, en så kallad integrationsbonus som skautgöra ett incitament för snabbare etablering.
Moderaternas förslag, inte minst ifråga om språkkunskaper och försörjningskrav, är högst rimliga i ett läge där den misslyckade integrationen blir en allt viktigare fråga att hantera. I en global tidsera är behovet av tillhörighet och gemensamma symboler att förenas kring kanske större än någonsin. Samtidigt kan man fråga sig om medborgarskapet är attraktivt nog eller om det behöver fyllas med något ytterligare för att attrahera fler?
Oavsett det föreslagna innehållet är den diskussion som Moderaterna initierar viktig i sig eftersom den väcker en rad principiella frågeställningar om vad det innebär att vara svensk och när man blir det. I en tid när polariseringen i samhället ökar är det viktigt att medborgarskapet är något som kan förvärvas av alla, oavsett varifrån man en gång kom. En utgångspunkt som är relevant inte minst för oss som vill bli betraktade som svenska medborgare och inte som "invandrare" i generationer framöver.
