Åsiktskorridoren - det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd - är mycket smal i Sverige. Orden är Henrik Ekengren Oscarssons, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, som också var den som myntade begreppet på sin blogg den 10 december 2013.
Vidare noterade han att: ”Dagens svenska samhällsdebatt kännetecknas knappast av någon intellektuell nyfikenhet på politiska motståndare. Det saknas många gånger en genuin vilja att söka förklaringar till åsikter och preferenser som ligger en bit ifrån de egna. Huvudstrategin för opinionsbildare tycks istället vara fördömande: att högröstat påtala vilka jubelidioter alla andra är. Det kategoriska ofta sekundsnabba avfärdandet av avvikande verklighetsuppfattningar och ståndpunkter håller på att bli en norm.”
I sin forskning har Ekengren Oscarsson försökt mäta samhällsopinioner med hjälp av vetenskapliga undersökningar. Hans resultat visar att det bland svenskar förekommer en mängd exempel på hyggligt vanliga uppfattningar och ställningstaganden som nästan helt saknar plats i det offentliga samtalet. I blogginlägget från år 2013 listar han sådant som att var sjunde svensk anser att det är ett bra förslag att begränsa aborträtten eller att varannan svensk anser att det är ett mycket dåligt förslag att tillåta homosexuella att adoptera barn. Hur påverkas väljarna av att deras ståndpunkter, i nämnda fall dessutom åsikter som i andra länder inte uppfattas som särskilt kontroversiella, inte finns representerade bland de politiska företrädarna? Hur påverkas tilltron till det mediala och politiska etablissemanget som sådant?
Åsiktskorridorer har alltid funnits, mer eller mindre framträdande beroende på ämne och sammanhang. I Sverige är den mer klaustrofobisk än i exempelvis Danmark. I länder där åsiktskonformism inte är en dygd blir såväl väggar som tak mer flexibla. Med detta sagt: Att tillåta en bred debatt betyder inte att man sympatiserar med alla åsikter som yppas, vilket ju inte heller är poängen med en livlig diskussion. Men i Sverige finns det, på sina håll, en föreställning om att ”dåliga” åsikter smittar varför man bör hålla dem på behörigt avstånd. Eftersom det i Sverige råder grundlagsstadgad yttrandefrihet återstår att använda det sociala stigmat som kontrollmedel.
Annat var det i de kommunistiska diktaturerna, inte minst i Sovjetunionen. Där behövdes ingen åsiktskorridor, där var fel åsikter detsamma som en dödsdom, det visste alla. Jag kommer att tänka på de återkommande metadiskussionerna om åsiktskorridorens vara eller icke-vara när vi här hemma i veckan plöjde SVT:s sevärda dokumentärserie om massmördaren, tillika ärkekommunisten, Josef Stalin.
Gång på gång visade dokumentären bilder på lojalt applåderande medborgare och partifunktionärer. Det var ett sätt att behålla karriären, ransonen, i bästa fall livet. Det vänder sig i magen på mig varje gång jag ser folkmassor applådera sina diktatoriska ledare på detta vis. I de forna östkommunistiska diktaturerna, där yttrandefriheten konfiskerats, var det inte hotet om social stigmatisering, åsiktskorridoren, som skrämde medborgarna till tystnad. Metoderna var långt mer brutala och rädslan den fångvaktare som höll människor i schack.
Den som fortfarande tvivlar på om åsiktskorridorer existerar i dagens Sverige, om rädslan har tagit människor som gisslan också här där åsikts- och yttrandefriheten skyddas i grundlagen, bör begrunda förra veckans omdiskuterade Pride-debatt. Då stod landets partiledare, inklusive Fi:s, men inte oinbjudne Jimmie Åkesson (SD) som i stället hade ersatts av en uppblåsbar elefant, uppradade på en scen med instruktion om att vifta med en regnbågsflagga när de sympatiserade med de påståendena som moderatorn presenterade.
Samtliga partiledare viftade, mer eller mindre entusiastiskt, till påståenden som exempelvis ”håriga ben kan vara kvinnligt” och ”SD är ett homofobiskt parti som mitt parti inte vill samarbeta med”. Publiken applåderade, kanske för att de gillade upplägget, kanske för att något annat hade varit ett socialt självmord. Men nog måste någon, om så bara en, ha reagerat på det som utspelade sig? Annars har man som arrangör misslyckats med sin mångfaldsambition.
Det är symptomatiskt att ingen av partiledarna, som gjort ett stort nummer av sitt engagemang för likabehandling, där och då ifrågasatte upplägget som exkluderade partiledaren för ett av Sveriges största partier. Eller rimligheten i att seriösa politiker ska ta ställning till något så privat som för eller emot håriga kvinnoben. Ingen lämnade scenen, ingen i publiken ställde sig upp och protesterade. Hur kan det komma sig?
Svaret är åsiktskorridoren och den ängslighet som den kaklats med. Att ta ställning för att Åkesson borde ha bjudits in och givits utrymme att få framföra sina ståndpunkter (och därmed också eventuellt fått dem ifrågasatta eller kritiserade), eller att han i vart fall inte skulle ha förlöjligats med hjälp av en uppblåsbar elefant, var tydligen för mycket begärt. Kanske var man rädd för att ett sådant ställningstagande skulle tolkas som sympati för SD? Anledningen kvittar, det är bristen på civilkurage enligt principen att mobbning är fel oavsett vem som utsätts, liksom viljan att hålla sig väl med den ståndpunkt som uppfattas som politiskt korrekt för dagen som är problemet.
Med fyra veckor kvar till valet framstår frågan om mod som ytterst angelägen. Om innevarande mandatperiod lärt väljarna något så är det att inget till syvende och sist är heligt. Det som är politiskt omöjligt kan bli politiskt nödvändigt över en natt om makten står på spel.
Men det är svårt att vara modig när man saknar principer, liksom det är svårt att hålla sig med principer om man saknar mod. Pride-debatten kan tyckas harmlös men illustrerar samtiden väl: alla frågor, särskilt de mest komplexa, kan reduceras till ett svartvitt ställningstagande, för eller emot. Den som ställer följdfrågor antas vara emot, den som slukar bilden som serveras utan eftertanke kan däremot räknas som progressiv och god. Därför gör man klokt i att tiga och följa strömmen. När vinden vänder kan man ju alltid hävda att man varit naiv och att ens avsikt varit god.
Det påtalas ofta att valet 2018 är ett ödesval. Att det är viktigt att stå upp för det ena och det andra. Att medelst flaggviftning stå upp för allas lika värde är inte särskilt svårt, inte heller att ta ställning mot nynazism i Almedalen. Men att i praktiken (med risk för social utfrysning och mediala påhopp) stå upp för att också de vars åsikter man ogillar ska behandlas väl tycks vara desto svårare - och därför så mycket viktigare.
