Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Teodorescu: Stig fram, alla vuxna i rummet

Med knappt ett år kvar till 2018 års riksdagsval har det offentliga samtalet spårat ur totalt.

På högstadiet, inför valet 1998, väcktes mitt politiska intresse. I min klass gick en tjej som var mycket vänster och en fena på argumentationsteknik. För att vinna debatter mot henne var man tvungen att skärpa sig och slipa retoriken. Vi var i princip alltid oense om det mesta, men diskussionerna var aldrig ohederliga, inget fusk och inga tjuvnyp förekom. Ibland tvingade läraren oss att hitta de bästa argumenten för motståndarens ståndpunkt. Svårt, men ack så nyttigt. 

Jag tänker ofta på dessa diskussioner när jag följer de grälsjuka, ogenerösa attackerna i den offentliga debatten. De medvetna missförstånden och guilt-by-association-påhoppen. "XX skriver såhär, men måste mena det här", " Varför tar du inte avstånd från Y när du tog avstånd från Z?", "Är det inte så att ni skriver om X, fast ni egentligen menar Y?", "Det är uppenbart att de är Z, titta bara på vilka publicistiska prioriteringar de gör, man väljer sina strider minsann!". Ytterst sällan är det ni, kära läsare, som sänker er till den gyttjenivå som förekommer bland etablerade politiker och skribenter. 

Därför var det nästan rörande att höra Moderaternas nytillträda partiledare Ulf Kristersson i sitt installationstal förra söndagen yttra: "Det politiska samtalsklimatet plågas av gnällighet, ängslighet och stingslighet. Jag kommer inte tveka att säga till när Stefan Löfven har fel. Men jag kommer inte ifrågasätta hans heder och hans uppsåt. Jag kommer inte söka min motståndares sämsta argument, utan hans bästa. /.../ Nu behövs det helt enkelt några vuxna i rummet." 

Det är på grund av frånvaron av "vuxna" i debatten som man så sällan hör politiker eller opinionsbildare applådera förslag som egentligen är vettiga men som kommer från "fel" håll. Det är också så som snart sagt varje politisk analys ska förstås; om något parti kommer med ett vettigt förslag som rör polisen, vården eller rättsväsendet blir följdfrågan automatiskt vilket annat parti som gynnas (eller missgynnas), i stället för att motpartens initiativ värderas utifrån de faktiska samhällsproblem som partiet önskar lösa. Denna besatthet vid avsändare kortsluter samtalet och framställer politiken som enbart en fråga om taktik och spel. Inte konstigt att partipolitiken lockar allt färre. 

Jag tror inte att Stefan Löfven sökte sig till politiken med uppsåt att förstöra livet för någon. Sannolikt gjorde inte heller Jonas Sjöstedt eller Jimmie Åkesson det. De allra flesta människor som inte lider av någon störning agerar nämligen inte i syfte att göra skada, även om resultatet kan bli just det. De, liksom vi, tror att det som de står för, utifrån de grundantaganden som de gör, är det rätta. Våra medel och mål kan skilja sig åt, vilket det står oss fritt att tycka illa om, men behovet av att på olika vis smutsa ned den andres person kommer bara att stänka tillbaka på oss själva

Med knappt ett år kvar till 2018 års riksdagsval har det offentliga samtalet spårat ur totalt. Det har under en längre tid pågått en massiv kampanj för att öka priset för all kontakt med SD. I den allt mer vulgariserade debatten har frågan om regeringsmakten reducerats till ett påstått ställningstagande för eller emot partiet. Den som förordat en alliansregering och insett att en sådan enbart kan existera med någon form av passivt eller aktivt stöd från SD har uppfattats som naiv i bästa fall - och främlingsfientlig i värsta. På så vis har S lyckats etablera en sanning om att ett Sverige som inte styrs av dem per definition är ett Sverige styrt av fascister; antingen är ni med oss eller med de främlingsfientliga. 

Har de gjort detta för att de är onda? Nej, de gör det för att de som historiskt maktparti vet att en eventuell alliansregering, givet opinionsläget, skulle behöva åtminstone passivt stöd från just SD för att kunna ta makten ifrån dem. Att det i sin tur skulle innebära slutet för deras maktinnehav under överskådlig tid framöver har resulterat i att denna kamp nu har intensifierats ytterligare. 

Ett exempel bland många: Denna ledarsida har propagerat för att Alliansen ska förhålla sig till SD som Socialdemokraterna förhållit sig till Vänstern, också när den senare hade ett K för "kommunisterna" i partibeteckningen. Vi har uppmuntrat partierna att ta sitt demokratiska uppdrag på allvar, alltså att lämna DÖ i praktiken, och samtala med alla folkvalda partier. Det betyder inte att Alliansen ska bjuda in SD att sitta i en borgerlig regering.

Däremot betyder det att man ska hitta kompromisser i frågor där man har samstämmiga uppfattningar, vilket förutsätter att man tydligt avgränsar vad man kan och inte kan förhandla om. I frågor där samsyn inte råder ska man i stället kompromissa med S (2/9). Denna hållning har upprepats gång på gång, av oss alla, i text, TV, radio. Men det spelar ingen roll för de som behöver en antagonist att demonisera för att framställa sig själva som anständiga. Vad sådan "anständighet" är värd förblir osagt. 

Emellertid kan det, såhär i Nobelpristider, vara på sin plats att påminna om generositetsprincipen som förekommer inom vetenskapsteorin. Syftet med principen är att främja ett rationellt samtal. På Wikipedia beskrivs det enligt följande: "Principen innebär att en forskare som läser en annan författares text först försöker förstå texten och få ut så mycket mening som möjligt ur den. Ibland kontrollerar forskaren med författaren att den uppfattat texten rätt eller om författaren vill göra något tillägg innan diskussionen för eller emot texten börjar. I själva debatten finns knep som inte är tillåtna, till exempel Ad hominem-argument som personangrepp. Principen syftar till att undvika att resonemang hängs upp på lösryckta citat eller något som kan tolkas på olika sätt som inte stämmer med författarens avsikt. Man vill nå en så rättvisande och sann bild som möjligt."

I morgon söndag är det dags för SVT:s partiledardebatt i Agenda. Kanske blir det startskottet för en diskussion av ett nytt slag. Risken är dessvärre stor att prestigen tar över. Det vore synd, för sällan har behovet av fler vuxna i rummet varit större. 

 

Mest läst