Teodorescu: Stanken från klassföraktet

Vi talar mycket om segregation men menar då de andras, de som är nya i vårt land. Segregationen sker från två håll och dess resultat är ett uppdelat Sverige.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Brann din bil i natt? Leker dina barn i en sandlåda i närheten av en plats där människor sköts ihjäl i går? Kom ambulansen eller brandbilen som skulle rädda ditt liv eller din egendom inte fram i morse på grund av stenkastning mot personalen? "Stackars dig! Så förfärligt! Men visste du att Sverige aldrig har varit tryggare, att sannolikheten att drabbas av våld är väldigt låg (särskilt om du är en äldre kvinna), att ett flertal kurvor pekar uppåt både vad gäller barnfattigdom och arbetslöshet?"

Under den gångna veckan har mord och skottlossningar återigen ägt rum i svenska förorter, inom loppet av två dygn mördades fem personer i Stockholm. Bilar sätts i brand och stenar kastas mot blåljuspersonal med sådan frekvens att det inte ens alltid längre hamnar i tidningen. I innerstan sitter den välbärgade medelklassen, som har råd att på avstånd förfäras och vifta med statistik, och smuttar på den senaste ekologiska champagnen. I sociala medier säger de sig känna oro inför andras, enligt deras synsätt, alarmistiska oro och vad den gör med samhällsklimatet. Toleransen. Medelklassen som älskar mångfald i teorin men som aldrig skulle sätta sina egna barn i en skola där svenska är exotiskt, än mindre bosätta sig i ett område där oroligheter är vardagsmat.

ANNONS

I ett forskningsprojekt från Örebro universitet djupintervjuade sociologen Maja Lilja småbarnsmammor och fann att trots att kvinnorna sade att de vill att deras barn skulle växa upp i ett kulturellt och socialt blandat område så tog de beslut som gick stick i stäv med ambitionen. "De är medvetna om att deras beslut kring skola, förskola och bostadsområden i förlängningen bidrar till att göra staden mer uppdelad. Men de förklarar att de gör det som är bäst för barnen", förklarade Lilja i en intervju på universitetets hemsida med anledning av sin doktorsavhandling (27/5 - 2015). Vilket hyckleri, på ren svenska!

Vi talar för närvarande mycket om segregation men menar då de andras, de som är nya i vårt land. Segregationen sker från två håll och dess resultat är ett uppdelat Sverige: rika svenskar (till dessa räknas också sådana som inte är födda här men som klassrest) och fattiga invandrare (till dessa räknas också människor som levt här i generationer men som aldrig tagit sig in i samhället) i två parallella verkligheter som samexisterar utan att egentligen någonsin behöva mötas.

Av en studie från år 2015 författad av Emma Neuman, nationalekonomisk forskare vid Linnéuniversitetet i Växjö, framgår att infödda svenskar flyttar från sitt bostadsområde när andelen utomeuropeiska invandrare uppgår till mellan tre och fyra procent. Först av alla flyttar höginkomsttagarna och de välutbildade. Med tiden utvecklas dessa områden inte sällan till mer eller mindre utsatta, dominerade av de som inte har råd eller möjlighet att ta sig därifrån. Det är i dessa människors ansikte som den välbärgade medelklassen, som inte sällan sympatiserar med olika schatteringar av vänsterideologi, nonchalant viftar med statistik om hur bra det går för Sverige.

ANNONS

Den etniska och den ekonomiska segregationen löper sida vid sida och vips har Sverige omvandlats till ett land som alla andra. Ska vi nöja oss med denna insikt och hoppas att allt mirakulöst löser sig ändå? Eller vara tacksamma över att det inte drabbar oss, utan de andra som ju faktiskt har det bättre här än vad de hade det på flykt någonstans?

Politikerna talar ofta om Sveriges ansvar mot just människor på flykt, men vad hände med ansvaret för människor som bor här, oavsett om de anlände i går eller om de har bott här i generationer? Vem för de skötsamma människornas talan, de som sätter gränser för sina barn, som lär sig svenska, som jonglerar flera lågbetalda jobb för att kunna sätta mat på bordet, som sparar för att köpa en begagnad bil, som bidrar till en välfärd som levererar allt mindre valuta för insatsen? De som inte vill associeras med de kriminella men som på grund av sitt utseende kommer att misstänkliggöras, de som måste anstränga sig dubbelt så mycket för att visa att de inte är som bråkstakarna? De vars bibliotek vandaliseras, de som ständigt är rädda? Vad hjälps de av de privilegierades mantra om att det minsann inte är så dåligt?

ANNONS
ANNONS