Teodorescu: Sprickan i kristallen

Just nu pågår slaget om verklighetsbilden, inte om verkligheten. Den senare är vad den är, oavsett om man gillar den eller ej.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Minns ni Thomas Vinterbergs dogmafilm "Festen"? Den handlade om familjeöverhuvudet Helge, en vördad affärsman, som bjöd in släkt och vänner till ett stort 60-årskalas. Under middagen i de perfekt tillrättalagda miljöerna höll Helges son Christian ett tal till sin far där han avslöjade honom som pedofil, en far som hade begått otaliga övergrepp mot honom och hans syster. Få har med samma nakna precision illustrerat ångestens svarta hål som Vinterberg. Likt Leo Tolstoy låter Vinterberg publiken förstå att alla familjer bär på en hemlighet.

Totalitära stater och anrika familjer har en hel del gemensamt; bägge har traditionellt sett varit mer intresserade av bilden av verkligheten, än av verkligheten i sig. Tillkortakommanden och rena skandaler har målmedvetet förtigits, förträngts, förintats. För hur skulle det egentligen se ut om sanningen kom ut, vad skulle alla andra egentligen tycka om oss? Också inom hederskulturer förekommer liknande mekanismer, med skuld och skam håller man de egna i schack. Alla som kommit i närheten av någon aspekt av skräckens anatomi vet exakt vad jag menar, ni vet exakt hur det känns när man ligger tätt omslingrad med rädslan.

ANNONS

Det är lätt att förväxla rädsla med respekt, utfallet kan vid första anblick te sig likadant. Men allt som byggs på rädsla kommer förr eller senare att brista, oavsett hur välputsad fasaden är. Och när det slutligen sker är förtroendeskadorna nästan alltid irreparabla. Sverige är en sådan anrik familj som bär på en hemlighet. Få länder har fascinerat som Sverige med sin synd, sina krusbär, sin ändlösa melankoli. Sverige som socialismens Nirvana, med höga skatter, öppna gränser, generös välfärd, feminism och jämlikhet. En moralisk, humanitär stormakt som skyr nationalism men som befinner sig i konstant terapi för att kunna hantera alla de som borde gå i terapi i dess ställe. Ett föredöme, helt enkelt. Det bottenlösa intresset för Sverige i vår omvärld, och då inte minst från amerikanskt håll, började inte med Donald Trump, det började långt tidigare och accentuerades av Barack Obama. Där Obama skönmålade har Trump svartmålat, bägge har haft lika fel - eller rätt. Sverige är fantastiskt och förfärligt på samma gång.

Den hemlighet som Sverige bär på, som inte är så hemlig längre, är att vi misslyckats med integrationen av många av de flyktingar och deras anhöriga som kommit hit, särskilt från Afrika och Mellanöstern, under en mycket kort tid. Vi har gått från att vara ett egalitärt samhälle till ett alltmer tudelat, med en etnifierad underklass. Det finns inget exempel på något annat land som gjort något liknande. Sverige är inte USA, Kanada, Australien eller ens Storbritannien. Vår samhällskonstruktion skiljer sig från alla invandringsländer, liksom de som kommit hit skiljer sig på flera avgörande punkter från de som historiskt sökt sig till de traditionella invandringsländerna. Det är på grund av detta som intresset för Sverige är så stort just nu, för att vi gått från att vara ordinära till att bli extraordinära på bara några decennier. Kontrasterna mellan då och nu, liksom den växande splittringen är fascinerande.

ANNONS

Just nu pågår slaget om verklighetsbilden, inte om verkligheten. Den senare är vad den är, oavsett om man gillar den eller ej. Vi har på kort tid gått från att avkräva människor egna erfarenheter för att få yttra sig i debatten och inom delar av akademin (inom ramen för relativismens och postmodernismens era där inga absoluta sanningar finns och allt utgår från individens upplevelser och känslor), till postsanningens tidevarv. Nu beskyller den ena sidan den andra för att inte hålla sig till sanningen, det talas om "fake news" och "alternative facts" och helt plötsligt är det som om kunskap och fakta efterfrågas av alla.

Men är det verkligen så, vill vi verkligen ha fakta? Hur ofta ändrar vi uppfattning i frågor där vi är fast övertygade om att vi har rätt, för att det känns så, oavsett faktaunderlaget? Kommer den som hävdar att migrationen är lönsam att vilja ha en mer restriktiv migrationspolitik om den ställs inför fakta som visar på att så inte är fallet? Kommer den som vill ha stängda gränser att vilja ha en friare migration om den ställs inför fakta som visar på att den är lönsam? Alltför ofta känns det som om vi navigerar efter våra inre kartor över hur det ska vara, ovilliga att inse att den verklighet som kartan ska hjälpa oss att navigera igenom förändrats för länge sedan.

ANNONS

Många människor känner sig svikna och det sår som uppstått i den svenska folksjälen under det senaste decenniet kommer att ta tid att läka. Polariseringen och splittringen i samhället är högst reell, oavsett vad man tycker om "den andre". Om vi ska kunna läka måste vi gå till botten med vad som gick fel, både politiker och medier behöver vara självkritiska för att kunna undvika liknande trauman i framtiden.

Att som nu, när vi står nakna inför omvärldens kritiska blick, avkräva lojalitet, att skuld- och skambelägga de som ger en inte så rosaskimrande bild av Sverige är knappast konstruktivt. Ju mer vi träter om semantik, om vilka ord och beskrivningar som får användas, om hur vi påverkas av att omvärldens bild av oss förändras (eller kanske normaliseras), desto mindre tid och energi har vi kvar att lägga på att lösa de problem som pockar på en lösning. Det är kriser som föder nödvändiga förändringar, hur smärtsamt det än känns i stunden.

ANNONS