Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Teodorescu: Som man frågar får man svar - också ifråga om välfärden

Under söndagen meddelade regeringen och Vänsterpartiet att man kommit överens om att införa ett vinsttak för privata välfärdsföretag inom skola och omsorg, i strid med befintlig fakta och den skarpa kritik som tunga remissinstanser riktat.

"Vill man att pengar vi betalar till cancervård i stället går till att berika bolagsägare?", undrar Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson retoriskt (Svt 3/9). Nej, skulle nog de flesta svara. Är det viktigt att själv få välja - och välja bort - skola, omsorg eller vård efter de egna behoven och rätt att de företag som bedriver en kvalitativ verksamhet som personal och brukare står i kö till gör vinst som möjliggör att verksamheten kan fortgå? Ja, skulle nog lika många svara. 

Frågan om vinster i välfärden är känslig - och känslostyrd. Under söndagen meddelade regeringen och Vänsterpartiet att man kommit överens om att införa ett vinsttak för privata välfärdsföretag inom skola och omsorg, i strid med befintlig fakta och den skarpa kritik som tunga remissinstanser riktat. Regeringen går därmed på den linje som utredaren Ilmar Reepalu förordat i sitt betänkande. En modell som bland annat innebär att privata välfärdsföretag inte får ta ut mer i vinst än sju procent av operativt kapital plus statslåneräntan. Det operativa kapitalet utgörs av de tillgångar som finns i verksamheten, exempelvis aktiekapital och upplånat kapital. 

Till kritikerna av Reepalus "Välfärdsutredning" hör Riksrevisionen. Myndigheten har i sitt remissvar inte tagit ställning till vinstbegränsningens vara eller icke vara. Däremot menar man att utredningens konsekvensanalyser brister på betydande punkter, där den om risken för att välfärdsföretagen lämnar marknaden eller lägger ner verksamheten hör till de allvarligare. Inte heller menar Riksrevisionen att utredningen på ett tillfredsställande vis svarar på frågan om de kommunala och statliga bolag som i det läget får ersätta de privata utövarnas verksamhet har kapacitet att göra det. Denna invändning är högst relevant i ett läge när flera välfärdssektorer går på knäna på grund av hög efterfrågan på deras tjänster.

Det mesta tyder emellertid på att propositionen som läggs fram i mars nästa år kommer att röstas ner i riksdagen som en följd av att en majoritet motsätter sig den rödgröna modellen. Därmed kan frågan bli viktig i valrörelsen, något regeringen givetvis hoppas på. I en tid där tydliga höger/vänster-konflikter framstår som allt färre, där konfliktlinjerna lika ofta kan finnas inom partierna som mellan dem, söker politikerna efter frågeställningar där väljarna "enkelt" kan ta ställning. Att konstruera en konflikt kring vinsten är tacksamt eftersom den följer ett mönster som väljarna känner igen, en konflikt där det är enkelt att inta en position för eller emot.

I realiteten är det inte så enkelt, vilket en Sifo-mätning från i våras visade. Av denna framgår att en majoritet vill förbjuda vinster samtidigt som de önskar ökad valfrihet. Det är oförenliga önskemål; företag som går med förlust eller som inte tillåts göra vinst kommer att slås ut. När färre aktörer konkurrerar på marknaden kommer utbudet och därmed valfriheten att minska. Enligt arbetsgivarorganisationen Almega riskerar åtta av tio välfärdsföretag att slåss ut. Man kan alltså inte vara emot vinst och samtidigt för valfrihet.

Från läktaren rasar Alliansens företrädare mot regeringens planerade proposition. Tänk så mycket mer konstruktivt det hade varit om de hade rasat mindre och i stället lagt fram en gemensam budget som utmanat de rödgrönas maktinnehav?

Mest läst