Teodorescu: Sluta behandla väljarna som korkade

Tiden är inne för politikerna att be väljarna om ursäkt. Medan spelteoretikerna intog Rosenbad och Sveavägen 68 förändrades Sverige i grunden. Och snabbt gick det.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Kan man prata förstånd med en sverigedemokrat? Är själva frågeställningen naiv till sin natur? Vad finns det att förstå hos en politiker som engagerar sig, eller en väljare som lägger sin dyrbara röst, på ett parti med nynazistiska rötter? Har inte den individen medvetet diskvalificerat sig från att bli tagen på allvar?

Jag tror inte att åsikter smittar, varken de goda eller de dåliga. Jag tror på samtal. För vad är alternativet? Att prata i syfte att förstå är inte detsamma som att tycka om, däremot är det en förutsättning för att kunna förändra en position. För om vi inte strävar efter att försöka förstå de vars åsikter vi inte delar - deras bevekelsegrunder, farhågor och verklighetsbild - kommer hatet att få våra samhällen att implodera.

ANNONS

Under söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda kallade statsminister Stefan Löfven SD för ett "nazistiskt parti, ett rasistiskt parti". Efteråt reviderade Löfven sitt uttalande: "Det kan hända att jag sa fel. Men det är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter" (DN 9/10). Diskussionen om vad SD är för sorts parti har intensifierats i takt med dess framgångar. I valrörelsen år 2010 deklarerade dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) att: ”Den som tycker om Sverige röstar inte på Sverigedemokraterna”. Som om alla de väljare som skulle komma att lämna Alliansen i allmänhet och M i synnerhet, det vill säga samma väljare som man nu gör allt för att få tillbaka, helt plötsligt hade ändrat hela sin värdegrund.

Det hade varit på sin plats med ett tillägg till Reinfeldts uttalande: Den som tycker om Sverige erkänner att det finns utmaningar. Den lyssnar till de allvarliga signaler som medborgare gett uttryck för. Den levererar en politik som inte gör integrationsfrågan till ett eget sakområde, ­utan som ser den som en naturlig del av andra politikområden. Den förstår att acceptansen för migrationspolitiken sammanhänger med hur väl integrationen lyckas.

Många inom Moderaterna hade nog velat ställa sig bakom ett sådant tillägg, men få vågade höja rösten. Under Alliansens andra mandatperiod ingicks i stället en överenskommelse med Miljöpartiet som syftade till att utestänga SD från makt. Föreställningen om att en saklig debatt med partiet, eller om dess hjärtefrågor, skulle leda till "normalisering" och ökad främlingsfientlighet mynnade ut i att väljarnas oro i sakfrågorna negligerades. Det ledde i sin tur till att SD ökade, vilket resulterade i att det blev ännu svårare att närma sig frågorna.

ANNONS

Men det finns en betydande skillnad mellan SD och M. De sistnämnda tror på rörlighet och öppenhet, medan de första är sprungna ur enrörelse som hyser nostalgiska ambitioner om att bevara "Sverige svenskt". Moderata väljare, liksom traditionella socialdemokrater, som gått till SD är i mångt och mycket människor som värnar ordning och reda, liksom att den som kommer till Sverige ska förväntas arbeta och göra rätt för sig. Därför hade kritiken från många av dessa väljare mot den förda migrations- och integrationspolitiken lite att göra med en ideologiskt grundad främlingsfientlighet och desto mer med en känsla av att politikerna förlorat sina mest grundläggande värderingar.

I efterhand är det uppenbart att så många sällan har tappat kompassen i en så viktig fråga samtidigt; inte minst journalister började blanda ihop objektivitet med aktivism för ett "gott" samhälle. Plötsligt var det högsta mode att den som inte bodde i ett vandaliserat mångmiljonsprogram och som inte hade sina barn i en skola där svenska språket var något exotiskt markerade mot de "onda, outbildade (män)" bosatta i "glesbygden". Sällan har klassföraktet varit så politiskt korrekt, så ivrigt påhejat från vänsterhåll, i världens mest egalitära land.

Tiden är inne för politikerna att be väljarna om ursäkt. Medan spelteoretikerna intog Rosenbad och Sveavägen 68 förändrades Sverige i grunden. Och snabbt gick det. Visserligen kom vi väl ut ur den senaste finanskrisen, vi befinner oss i högkonjunktur, det byggs mer än på länge och arbetslösheten (bland inrikes födda) är låg. Men vad är allt detta värt när vi nås av rapporter om inställda operationer av svårt sjuka barn, när skolan inte längre kan uppfylla sitt kompensatoriska ansvar, när åklagare sägs upp för att polisen inte hinner utreda anmälda brott, när en funktionshindrad kvinna dör på en offentlig toalett bara dagar efter att Försäkringskassan beslutat om att minska hennes rätt till assistans och LSS-ärendena läggs på hög i Sveriges kommuner?

ANNONS

En läsare skriver: "Men man får inte glömma att liberala värderingar bottnar i tron på rättsstaten, likabehandling, nationalstaten, och hävdandet av oberoende. Då kan man inte låta sig förvånas om väljarna skyr de socialliberala partier som de uppfattar som sabotörer av försvar och rättsstat. Socialt kollektivt ansvar och välfärdens jordiska paradis, existerar bara under förutsättning att inte kriminella och antidemokratiska inre eller yttre krafter tillåts ges fritt spelrum. Ska vi ha fokus på sociala lyxprojekt måste statens kärnuppgifter fungera. Gör de inte det växer konservativa partier, inte på konservatism, utan på liberalas oro."

Den som tycker om Sverige kavlar genast upp ärmarna och lägger fram en politik som tar väljarnas oro på allvar, en politik som återgår till de värderingar som gjordeSverige till ett land som människor valt attflytill när de tvingats bort från sina hemländer. Ju fler av de övriga partierna som stöttar en sådan politik desto bättre.

ANNONS