Teodorescu: Skapa först, omfördela sen

Agendas partiledardebatt visar att sådant som för bara något år sedan avfärdades som alarmism och konservativa strömmar nu är ostridbar fakta.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

I pausen under söndagens partiledardebatt i Agenda visade Aktuellt ett inslag om beväpnade begravningsgäster iförda skottsäkra västar på kyrkogårdar i Malmö. I helgen medverkade rikspolischef Dan Eliasson i Ekots lördagsintervju för att bland annat svara på frågor kring polisens arbete med att återta kontrollen i flera av Sveriges utsatta områden. För två år sedan hade samma Eliasson deklarerat att han lovade att polisen under år 2015 och 2016 skulle lyckas med sitt uppdrag.

I lördags kunde han emellertid konstatera att löftet inte infriats då polisen "ätits upp resursmässigt. Av migration, gängskjutningar, grov brottslighet och terror". Antalet utsatta områden har ökat vilket Eliasson bland annat menar beror på att: "Det finns en viss okunnighet, det finns kanske en tro att så här ser det inte ut i Sverige, det stämmer inte överens med vår självbild".

ANNONS

Det är mot denna bakgrund som söndagens partiledardebatt ska ses. För även om den utgick från de fyra frågeställningarna jobb/välfärd, miljö/klimat, trygghet/säkerhet och sjukvården, så handlade allt utom frågan om miljön egentligen om ett allt mer splittrat land som kämpar med en växande etnifierad underklass och alla de problem som det skapar. Till viss del påminde problembeskrivningen om den som rådde i valrörelsen 2006 när Alliansen tålmodigt påminde den dåvarande socialdemokratiska regeringen om det växande utanförskapet. Men elva år senare är problematiken långt mer komplex och utbredd och de lösningar som föreslogs då framstår i dag som otillräckliga.

Problemet för den rödgröna regeringen är att Sverige, trots glödande högkonjunktur, är ett tudelat land med låg arbetslöshet bland inrikes födda och stor arbetslöshet bland utrikes födda. Få, oavsett politisk tillhörighet, talar längre om de välutbildade flyktingarna som ska rädda välfärden, snarare är frågan hur välfärden ska räcka till alla och om den ska vara något som man kvalificerar sig till över tid. Verkligheten har helt enkelt kommit ikapp illusionerna och tur är väl det givet att det i dag tar uppemot nio år innan hälften av en grupp kommunplacerade flyktingar har något slags arbete.

Regeringens återkommande svar på allt var "mer resurser". Som om någon skulle motsätta sig det. Men den avgörande frågan är inte hur resurserna ska omfördelas i ett läge när behovet är skriande, utan hur resurser alls skapas. Alla partier som avser att gå till val på en god och sammanhållen välfärd behöver bli bättre på att besvara den frågan. Resurser skapas nämligen inte i ett vakuum på regeringskansliet utan är resultatet av människors och företags hårda arbete. Att skattetrycket påverkar dessa människors och företags möjligheter och incitament att arbeta är vedertaget. En koppling som vänsterkanten gärna förbiser men som är en förutsättning för den välfärd som de säger sig vilja värna.

ANNONS
ANNONS