Teodorescu: Skäms inte för din rädsla

Veckans terrorattack är ytterligare en påminnelse om att vad som helst kan hända, när som helst. Om inte det frammanar rädsla, vad ska då göra det?

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Trots att det är djupt mänskligt och livsnödvändigt att känna rädsla, då rädslans funktion är att varna och skydda oss från sådant som kan vara farligt, var det politiska mantrat efter terrorattacken på Drottninggatan för knappt två månader sedan att vi inte skulle bli rädda, att vi skulle visa kärlek. Det hade formulerats på andra platser tidigare, det har formulerats på andra platser sedan dess.

Nu senast efter den brutala självmordsattacken på Ariana Grande-konserten i Manchester tidigare i veckan, då 22 personer dödades, sju av dessa var flickor under 18 år, och ytterligare 116 skadades varav tillståndet fortfarande är kritiskt för 23 av dem.

ANNONS

Veckans terrorattack är ytterligare en påminnelse om att vad som helst kan hända, när som helst. Om inte det frammanar rädsla, vad ska då göra det? Poängen är inte att vi ska bli panikslagna, bete oss irrationellt eller beväpna oss. Men något skaver i detta kollektiva behov av att förneka en helt naturlig och i sammanhanget adekvat känsla. Som om det vore en svaghet, ja rentav skamligt, att känna oro. Som att det faktum att vi är mänskliga skulle leda till att terroristerna vann. Men är det inte just vår mänsklighet som utgör den största kontrasten till deras barbari?

Definitionen av krig må vara svår att applicera på den maktkamp som utspelar sig mellan den fria världen och de islamistiska terroristerna. Men dess faktiska påverkan på våra samhällen och oss på ett individplan har många likheter med det som sker i krig. Terrorn förändrar oss på djupet, vare sig vi vill det eller ej, hur många hashtags på Twitter vi än formulerar, hur många bildkollage vi än sätter ihop.

Att människor visar varandra kärlek och omtanke i svåra tider är precis som det ska vara, men statens uppgift är en annan - att skapa trygghet och säkerhet. En terrorbekämpning värd namnet är inte det fria samhällets fiende utan dess garant. När våra medmänniskor mördas av kallblodiga terrorister kan därför inte svaret från politiskt håll vara "var inte rädda, visa kärlek". Nazisterna, kommunisterna och allehanda diktatorer runt om i världen besegrades inte med kärlek. IS kommer inte heller att göra det.

ANNONS

I Storbritannien har man, fram tills i måndags, lyckats förhindra och försvåra terrordåd sedan självmordsbomningarna i Londons kollektivtrafik år 2005. Inte med "kärlek" utan med strängare lagar, ökad övervakning och framgångsrik infiltration av extremistkretsar. Trots att det inte ens gått två månader sedan attacken i Stockholm är det förvånansvärt tyst om hur det kunde ske, det är nästan som att vi accepterat terrorn som ett naturligt, oundvikligt inslag i våra liv.

På det brittiska nätmagasinet Spiked-online skriver redaktören Brendan O'Neill en opinionstext som fått stor spridning då den fångar ett perspektiv som av många uppfattats som närmast uppviglande: "Efter Manchester är tiden inne för ilska" (23/5). O'Neill pekar på diskrepansen mellan de vedervärdiga dåden och våra reaktioner, på hur budskapet om att vi ska stå enade i kärlek syftar till att odla passivitet i motsats till den mer berättigade känslan av kollektiv ilska och krav på politisk handlingskraft.

Vidare identifierar han något som är högst relevant också ur ett svenskt perspektiv, nämligen kategoriseringen av känslor och reaktioner: uttryck för empati, sorg och onlinemanifestationer i sociala medier går bra - hat, ilska och raseri går däremot bort. I vår kontext tillkommer också vilka områden det alls är legitimt att oroa sig över; ängslan över klimat/miljö och främlingsfientlighet gör dig till en god och progressiv medborgare, bekymrar du dig över ett alltmer fragmentariskt samhällskontrakt och segregation i förorterna då är du säkerligen en bakåtsträvare med rasistiska impulser.

ANNONS

Men är det något som de senaste årens attacker mot europeiska städer visat så är det på vikten av att förutsättningslöst våga vrida och vända på varje sten. I kampen mot den islamistiska terrorismen behöver vi gå till botten med varför alla dessa dåd begås i en och samma religions namn? Varför människor som våra samhällen tagit emot när de befunnit sig på flykt, som rentav, vilket är fallet med självmordsbombaren i Manchester, är födda i väst, som vi har givit tillträde till alla rättigheter och skyldigheter, gratis välfärd och trygghet, nu mördar oss? Kärlek är svaret på många frågor, men inte på dessa.

ANNONS