Minns ni tv-programmet "Förlåt mig" från mitten av 90-talet? Det gick ut på att människor offentligt skulle be om ursäkt till någon som de hade sårat. Det skulle behövas en uppdaterad version av programmet, men den här gången skulle främst de politiker och journalister som ägnat sig åt att smutskasta de vars åsikter de ej delat stå för ursäkterna.
När nu till och med Dagens Nyheters ledarsida, som tillsammans med samma tidnings kultursida, varit snabba med att brunstämpla de vars åsikter de ogillat, konstaterar att "varken myndigheterna eller journalistiken får vara rädda för fakta". Detta eftersom "journalistikens uppgift måste vara att lägga fakta på bordet", samt att "När migrationen består av en stor andel unga män blir också risken större att brottsligheten ökar". Men också att det är "märkligt att så många ännu protesterar mot tanken på att utreda invandrares representation i brottsstatistiken." liksom att "Det går också utmärkt att argumentera för en generös invandring och samtidigt slå fast att det aldrig får leda till att samhället börjar tappa kontrollen. Här har Sverige misslyckats på flera punkter." (20/5), - ja, då är det svårt att inte skaka på huvudet och utbrista: Vad var det vi sade? Denna ledarsida, liksom Expressens, DI:s och SvD:s, liksom otaliga fristående debattörer som Paulina Neuding och Tino Sanandaji har fått sina motiv och sin mentala förmåga ifrågasatt gång på gång. Det har kostat på att presentera avvikande perspektiv vill jag lova.
Men, invänder säkert någon nu, har inte politiker och ledarsidor rätt att ändra sig? Är det inte rentav oansvarigt att aldrig kunna ompröva sina ståndpunkter, särskilt om ny fakta presenteras? Självklart både bör och ska man kunna göra det. Men då måste man kunna förklara varför man ändrar sig. Man måste också kunna svara på om det saknades fakta, alltså om man inte hade kunnat landat i en annan slutsats, eller om fakta förelåg, varför man i sådant fall ignorerade den?
Journalister som skräms av konsekvensneutralitetens principer och som är rädda för fakta, ska inte ägna sig åt journalistik. Politiker som tycks angelägna om vad olika fokusgrupper kommer att tycka om deras utspel ska inte ägna sig åt politik. Många skräms av samhällsröster och politiker som står fast vid sina principer oavsett varifrån vinden blåser och vad som anses politisk opportunt att tycka för stunden. Kanske borde vi skrämmas mer av röster som ändrar uppfattning stup i kvarten och som låtsas som att de alltid tyckt som de gör - utan att ha vett nog att be om ursäkt för den skada de åsamkat.
