Det går knappt att värja sig; den senaste veckans berättelser om sexuella trakasserier och övergrepp är överväldigande. Liksom modet som de utsatta visat. #Metoo-kampanjen har effektivt illustrerat ett problem som alltför många kan känna igen sig i, kvinnor som män. I takt med att problembilden utkristalliseras höjs därför krav på åtgärder för att få slut på eländet.
En sådan åtgärd, som politiker av alla kulörer talar sig varma för, är en så kallad samtyckesreglering i brottsbalken. Redan för tre år sedan fick en parlamentarisk kommitté i uppdrag att utreda varför så få anmälda våldtäkter leder till fällande dom. Förra hösten presenterade Sexualbrottskommittén sina förslag till en reformerad sexualbrottslagstiftning där bland annat ett samtyckesrekvisit föreslogs. Regeringen meddelade under måndagen att man avser att före jul presentera ett skarpt förslag om en samtyckeslag som skulle kunna sjösättas under nästa år.
Normerande markeringar från lagstiftarens sida, i syfte att påverka samhällsmoralen, ska inte underskattas. Men risken är stor att många kommer att bli besvikna över det praktiska utfallet. Skälet till de få fällande domarna beror inte på brister i nuvarande lagstiftning, som skärpts vid flera tillfällen, utan på målens speciella karaktär. Det som många gånger gör våldtäktsmål så komplicerade är främst avsaknaden av vittnen helt eller delvis, ord mot ord-situationer och svåra bevislägen. Inget av detta skulle per automatik förändras av ett samtyckeskrav.
Dessutom är risken uppenbar att en samtyckeslagstiftning i högre utsträckning flyttar bevisbördan. Advokatsamfundet ställer sig fortsatt kritiskt till ett lagförslag och har tidigare konstaterat att: "ingående och integritetskänsliga frågor behöver ställas till båda parter om vad som föregått den sexuella aktiviteten, vad vardera parten gjort under de olika skedena av den sexuella aktiviteten och hur den andra parten uppfattat och reagerat på detta. Även frågor kring sexuella preferenser och målsägandens klädsel kan komma behöva besvaras”.
För några år sedan pågick en diskussion om sexuella gråzoner under #Prataomdet på Twitter. Då, liksom nu under #Metoo-kampanjen, delade många med sig av sina upplevelser och diskussionen om samtycke tog fart. Den visade med önskvärd tydlighet på många svåra gränsdragningar: vad är ett samtycke? Hur ska det uttryckas och inhämtas för att anses giltigt, ska det alltså föreligga något slags formkrav? För hur lång tid gäller det, om man samtyckt till något av sexuell karaktär i går kväll har man då också samtyckt för liknande i morgon bitti? Ska varje nytt "moment" i en pågående akt kräva ett nytt specifikt samtycke?
I dag läggs våldtäktsutredningar på hög eftersom polisen saknar resurser och konkurrensen från andra brottskategorier är hög. Mari Heidenborg, justitierådet som lett den nya sexualbrottsutredningen, har förklarat det låga antalet fällande domar med det svåra bevisläget som omgärdar sexualbrott, liksom att polisutredningarna kan vara behäftade med stora brister (Dagens Juridik 23/10).
Självklart är människor frustrerade. Att lägga fram en samtyckesreglering kommer visserligen att framställa politikerna som handlingskraftiga, men det är knappast svaret om målet är att fler skyldiga ska fällas. För det krävs att man kommer åt de tolknings- och tillämpningsproblem som i dag förekommer, liksom att polisen blir bättre på att prioritera och utreda.
