"Vem vill bli ihågkommen som killen som tafsar?", undrar rikspolischef Dan Eliasson. Frågan är vem som vill bli ihågkommen som rikspolischefen som lanserade kampanjen #tafsainte med det tillhörande armbandet som ser ut som en polisavspärrning?
Missförstå mig rätt. Det är givetvis bra att polisen markerar mot sexuellt ofredande bland unga. Problemet är den tondövhet som kampanjenillustrerar. Vad kommer härnäst, ett armband som markerar att man inte vill bli mördad?
Om tondövhet hade varit en idrottsgren hade Eliasson legat bra till - trots den tuffa konkurrensen från en och annan politiker. I oktober år 2014 presenterade några poliser en rapport som pekade ut 55 geografiska områden där lokala kriminella nätverk hade fått betydande påverkan på lokalsamhället. "Utvecklingen i området har medfört svårigheter att utreda brott. Polisen har även i andra avseenden svårt att arbeta i dessa områden, bland annat på grund av att omgivningen reagerar mot polisen vid ingripanden eller genom att angripa polisens fordon."
När Dan Eliasson intervjuades av Ekot påpekade han följande: "Vi har bättre trygghet i Sverige. Vi har mindre brottslighet. Människor känner mindre rädsla för att utsättas för brott. Ungdomsbrottsligheten går neråt och förtroendet för polisen går uppåt. Det är en fantastisk utveckling och vi borde fokusera på den utvecklingen, fokusera på hur det kan komma sig". Apropå rapporten om de 55 områdena sade han: "Det är inte den starkaste rapport som svensk polis har levererat. Vi håller på att se över den. I den har man gjort väldigt långtgående tolkningar" (SR 9/5-2015).
Ett år senare låter det annorlunda från polischefen som i en debattartikel får oron i svenska förorter att framstå som en nyhet: ”I landets mest utsatta bostadsområden pågår en mycket oroande utveckling” (DN 22/6). Kan Eliassons ignorans för det som har varit allmänt känt länge bero på okunnighet? Naivitet? Inkompetens? Sannolikt inte. Snarare handlar det om en sofistikerad ovilja att se uppenbara samhällsproblem, eftersom ett synliggörande också kommer att ställa krav på ett handlingskraftigt agerande.
Därför är det mycket mer bekvämt att göra kitschiga armband och fokusera på hur framgångsrik polisen varit, trots allt. Allt medan det brinner i delar avSverige med sådan frekvens att bilbrand blivit synonymt med förort. För så länge som det inte brinner i städernas välmående stadsdelar, där de som bestämmer givetvis också bor, kommer föga hända. Det är så parallella samhällen uppstår till ljudet av tondövhet.
