Sverigedemokraterna växte för att inget annat parti vågade förespråka en mer restriktiv migrationspolitik. Inget annat parti vågade förespråka en mer restriktiv migrationspolitik eftersom Sverigedemokraterna växte. När jag började skriva om migrations- och integrationsfrågor runt år 2009 fick jag uppskattande kommentarer, många konstaterade att jag kunde lyfta de frågor jag ville eftersom jag inte var ”helt svensk”. Jag minns särskilt mejlen av det mer rättshaveristiska slaget - författade i versaler, med tio utropstecken och på tveksam grammatisk svenska, som fastslog att ”de där invandrarna” skulle lära sig svenska, och helst inte komma hit över huvud taget.
Sedan hände något, SD kom in i riksdagen och alliansregeringen, med Moderaterna i spetsen, slöt den första migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet. Det uttalade syftet var att utestänga SD från all reell makt. Över en natt, ja det svänger snabbt i svensk politik då liksom nu, utbröt en masshysteri som i mångt och mycket utspelade sig i media. Det handlade inte längre om att lägga fram egna politiska förslag; det enda som räknades var hur mycket man skyltade med att man ”gillade olika”, hur hårt man markerade mot SD:s ”människosyn”, liksom hur stora krokodiltårar man fällde när man uttalade mantrat om ”vikten av att stå upp för alla människors lika värde”.
Att sakligt och nyanserat diskutera och lägga fram konkreta åtgärder för att möta de nedåtgående resultaten i förortsskolor, arbetslösheten bland utrikesfödda, liksom trångboddheten och segregationen, ansågs vara utslag av främlingsfientlighet och rasism. Inte heller den högst verkliga målkonflikten, mellan en lika generös migration som välfärdsstat, fick yppas. Att föreslå ökat bistånd till krigsdrabbade områden var, som det mesta annat som SD haft någon åsikt om eller rent hypotetiskt skulle kunna ha en åsikt om, att ”normalisera” dem. Bara att problematisera frågan om det alls existerade någon gräns för hur många människor Sverige skulle kunna ta emot kunde leda till en offentlig utskällning av landets statsminister på bästa sändningstid. Föga hjälpte det om du så var migrationsminister. ”Volym”-diskussionen var till sin natur oetisk, och därför: munkavle på!
I denna veva började mejlen i min inkorg att ändra karaktär. Borta var syftnings- och stavfelen, liksom den aggressiva och besinningslösa tonen. Det blev allt mer uppenbart att många av de som hörde av sig var vanliga borgerliga och socialdemokratiska väljare. De avskydde SD och deras företrädare, men ansåg att rådande migrationspolitik höll på att äventyra Sveriges framtid. Många av dessa människor förespråkade en liberal migrationspolitik och försvarade alla människors lika värde. Samtidigt menade de att det svenska välfärdssystemet, i kombination med vår bristfälliga integrationsförmåga, tids nog skulle falla samman om inget gjordes omgående. De kunde mycket väl förutse det som vice statsminister Åsa Romson nyligen påstod att ingen kunnat ana. Nästan alla undrade uppgivet vilket parti de skulle rösta på. De fick inget svar, varken då eller i valrörelsen 2014.
Men varför fick de inga svar, ställde de inte sina frågor direkt till politikerna? Naturligtvis gjorde de det. I efterhand är det många politiker och tjänstemän, men också en och annan journalist, som har bekräftat det jag anade när jag diskret beskrev utvecklingen i min mailbox, för säg sådär tre, fyra år sedan. ”Jag vågade inte.” Man kan sannerligen undra varför de dels inte vågade, och dels varför de inte sade upp sig om de inte vågade göra sitt arbete?
År 2007 skrapade SD ihop ungefär 2,9 procent av väljarna i opinionsmätningarna. I fjolårets riksdagsval blev partiet Sveriges tredje största med 12,9 procent. I flera opinionsmätningar under hösten har partiet hamnat kring 20 procent. Men det var knappast förutbestämt att SD skulle växa. Att påstå det är att som politiker abdikera från det egna ansvaret. Ett parti som SD kan bara växa i en miljö där feghet inför värderingskonflikter nonchaleras, och kritikerna tystnar av rädsla för att framställas som främlingsfientliga. Något som spär på en inbillad eller faktisk martyrkultur.
Idén om att debatt om migrationen leder till att SD växer bygger på den absurda föreställningen om att åsikter smittar, varför den som framför en i sammanhanget avvikande åsikt genast behöver försättas i ideologisk karantän. Men inte bara den som framför denna åsikt, också den som har den dåliga smaken att beblanda sig med en sverigedemokrat över en middag eller att synas på bild med en, kan ligga risigt till. I demokratin Sverige kan du rentav förlora jobbet om du umgås med ”fel” människor, helt oavsett vad du själv tycker i sak.
Det är inte konstigt att människor blir rädda. När sakfrågorna har blivit sekundära och social brännmärkning det primära, betalar var och en som vågar yttra något, eller agera utanför det hårt regisserade manuset, ett högt pris.
Den här artikeln kommer att delas av olika sorters människor, också av sverigedemokrater och kanske hamna på öppet rasistiska sajter. Jag kommer med stor sannolikt att beskyllas för allt möjligt. Låt så vara. Om politikerna lyssnat på sina väljare tidigare hade situationen sannolikt sett helt annorlunda ut. Rädslan är sällan en särskilt tillförlitlig rådgivare, varken för politiker eller journalister.
