Enligt den svenska arbetsmarknadsmodellen ska parterna samarbeta och söka uppgörelser, så långt som möjligt utan politisk inblandning. Politikerna ska med hjälp av lagstiftning sätta ramarna som parterna ska fylla med innehåll. Genom förhandlingar ska arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna se till att löneutvecklingen blir gynnsam utifrån såväl de anställdas, som företagens och samhällsekonomins, perspektiv.
De senaste dagarnas SAS-strejk, där 400 personer strejkat med konsekvenser för nära 100 000 enskilda resenärer, har aktualiserat frågan om konfliktreglerna på arbetsmarknaden. Därutöver har strejken, som lamslog hela landet, inneburit betydande problem för ett redan hårt pressat SAS. Kanske är det början på slutet för flygbolaget som vi bevittnar.
Arbetsgivarnas reaktioner har inte låtit vänta på sig. Svenskt Näringslivs vice vd Peter Jeppsson framhöll tidigare i veckan behovet av lagstiftning rörande "samhällsfarlighet". Enligt Jeppsson har den innevarande avtalsrörelsen satt strålkastarljuset på behovet av en översyn av såväl sympatiåtgärder som av proportionalitetsbestämmelserna i lagen (DI 14/6).
Även om det framstår som osannolikt att Arbetsdomstolen skulle finna den nu avslutade pilotstrejken som just ”samhällsfarlig” finns det all anledning att känna oro inför hur arbetsrättens konfliktvapen kan (miss)brukas. Därför vore en översyn av de svenska reglerna kring konflikträtten, som är bland de mest generösa i världen, på sin plats.
Sveriges möjlighet att klara sig i den allt hetsigare globala konkurrensen, vilket är en förutsättning för tryggad tillväxt och i förlängningen för välfärden, bygger på företagens förmåga att anpassa sina kostnader. Att som piloterna drömma om löneökningar motsvarande tio procent, när märket är satt till 2,2 procent, vittnar om bristande verklighetsförankring.
