När två träter ställs de förr eller senare inför ett val. De kan gå skilda vägar och enas om att de aldrig kommer att kunna enas. En kan lägga sig platt och låta den andra vinna. De kan kompromissa sig fram till en lösning som båda finner godtagbar.
För en tid sedan, i efterdyningarna av oenigheten inom Alliansen kring misstroendevotumet mot försvarsministern, konstaterade ledarsidan att om inte Alliansen enas i den brännande regeringsfrågan så finns det ingen allians att tala om. Bland de konspiratoriskt lagda som lever på att medvetet missförstå andra uppfattades detta krassa konstaterande som en ambition att splittra Alliansen. Så var det givetvis inte. En stark Allians är den bästa garanten mot den socialdemokratiska makthegemonin och därmed genomslaget för liberala idéer i svensk politik.
I söndagens utfrågning av Annie Lööf (C) i Agenda ställdes frågan på sin spets. Eftersom samtliga alliansföreträdare gång på gång slagit fast att de vill byta ut statsminister Stefan Löfven - förr eller senare i varje fall - kommer frågan om hur det rent praktiskt ska gå till att gäcka dem till dess att de faktiskt svarar på frågan.
Många centerpartister anser att frågan har besvarats och att det faktum att frågan fortsätter att ställas är ett bevis på att det pågår en smutskastningskampanj mot partiet. Sanningen är nog snarare att partiet medvetet försöker hålla alla dörrar öppna samtidigt.
Om man på allvar vill desarmera den återkommande problemformuleringen om regeringsfrågan kan man inte å ena sidan säga att man inte vill sitta i en regering ledd av Stefan Löfven, men inte heller i en Alliansregering som får passivt stöd av Sverigedemokraterna. Då återstår att helt ställa sig utanför bägge block vilket framstår som lika osannolikt som att S eller Mp skulle stödja en alliansregering i ett läge där Alliansen och SD dessförinnan gemensamt röstat bort Stefan Löfven som statsminister.
Frågan är alltså vad partierna i den allians som de säger sig vilja behålla är villiga att offra för att ena den?
