Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Teodorescu: Oroväckande jakt på oliktänkande

Att lära sig av historien och att vilja undvika förtryck är alltid hedervärt. Att brunstämpla oliktänkande är däremot destruktivt.

Under tonåren slukade jag mängder av böcker om Förintelsen. Den systematiska ondskan, liksom den mänskliga passiviteten, skakade mig djupt. I skolan ställde vi de frågor som varje generation efter Förintelsen ställt: hur kunde det ske? Vilka tidiga signaler behövde man vara vaksam på för att undvika att det som aldrig får ske igen åter inträffar, i ny tappning, men nya offer och förövare?

Varje generation behöver försvara den fragila friheten. Varje generation behöver göra vad den kan för att det som aldrig får ske igen, aldrig sker igen. Men att ropa Hitler så fort svensk migrationspolitik ifrågasätts, liksom att på olika vis försöka inskränka debatten i frågor som handlar om det mångkulturella samhällets olika aspekter, med hänvisning till att främlingsfientliga krafter då kommer att växa och bana väg för en ny Hitler, är däremot inte att ta ansvar för friheten. Det är tvärtom att ge sig ut på en väg som kommer att sluta med ofrihet. För alla. 

"I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade." 

Dikten tillskrivs den tyske pastorn Martin Niemöller och handlar om de intellektuellas passivitet i Nazityskland. Efter att noga ha följt den svenska, alltmer polariserade debatten i Sverige, har jag landat i slutsatsen att många av de som använder devisen "alla människors lika värde", för att isolera de vars åsikter de inte delar, oftast gör det i all välmening, i fast övertygelse om att de dragit de nödvändiga lärdomarna av historien. Deras engagemang, på gränsen till aktivism, härstammar från uppfattningen om att de en dag ska kunna säga att de inte tillhörde den passiva intelligentian som stod och såg på, att de gjorde skillnad och räddade liv.

Att lära av historien och att vilja undvika förtryck är alltid hedervärt. Att brunstämpla oliktänkande eller att utgå från att människor har en annan agenda bara för att de har åsikter som man själv inte delar, är däremot destruktivt. Dessvärre är det en tendens som blir allt vanligare. Att använda historiska metaforer, som den om Berlinmuren eller om 1930-talets Europa, bara för att man ogillar åtstramningen av migrationspolitiken är ohederligt. Den mur som byggdes genom Europa efter kriget syftade till att hindra de egna medborgarna från att lämna landet. Att i dag upprätthålla gränskontroller så att migranter från länder utanför EU inte kan ta sig in hur som helst är en helt annan sak. 

Valet 2018 kommer i större utsträckning än vanligt att handla om att sätta bilden av verkligheten. Den kampen blir allt mer infekterad ju mer det lider. Det finns främst två skrämmande tendenser som växer fram i skuggan av viljan att hålla en ny Hitler stången: dels att jakten på de som har avvikande åsikter (främst i migrations- och integrationsfrågan) intensifieras, och dels att riktiga problem förtigs. 

Vad beträffar den första tendensen brukar det från munkavlegardet hävdas att man får yppa vad man vill men vara beredd på mothugg. Problemet är att kritiken sällan handlar om sakfrågor utan om avsändarens påstådda (dolda) motiv. Det senaste exemplet rör barnboksförfattaren Katerina Janouch som i tjeckisk TV gett sin bild av situationen i Sverige. Detta har resulterat i ett hätskt (främst medialt) drev mot Janouchs person som bland annat kommit till uttryck i att journalister på Expressen och DN kontaktat hennes bokförlag för att få kommentarer om förlagets syn på Janouchs åsikter. 

Man kan för all del ha synpunkter på de åsikter som Janouch ventilerade men vad har hennes förläggare med saken att göra? Eller den bokhandel i Uppsala som nu plockar bort hennes böcker? Vill vi verkligen ha ett samhälle där förläggare eller lokaluthyrare eller uppdragsgivare av olika slag tar avstånd från människor för saker de gör eller säger i ett annat sammanhang, helt frikopplat från den ursprungliga relationen? Ett samhälle där människor med vad som i dag uppfattas som kontroversiella åsikter fulas ut, isoleras och förlorar brödfödan? Där media springer till chefen som vore det en förälder som ska ta den bångstyrige i örat? Om du svarar ja på dessa frågor, anser du det vara rimligt även om du själv en dag, i en annan ideologisk kontext, anses vara den kontroversielle? Vad är yttrandefriheten värd om alla lär sig att tycka likadant av rädsla för vad som annars kan hända? 

Den andra tendensen går ut på att den moraliskt högstående ska blunda för tudelningen, förslumningen och de etniska konflikterna som blir alltmer synliga - annars förlorar hen sin status som "god" medmänniska som tror på "alla människors lika värde". En läsare med vänstersympatier som oroas över utvecklingen formulerade det väl: "Vänsterns jobb är att låtsas att ökad frekvens av överfallsvåldtäkter inte alls är något problem? Att det bara är rasister som bryr sig om brottslighet? De här människornas godhet är viktigare än riktiga problem, riktiga offer. Och det är något jag inte kan förlåta. Det här är i grund och botten vänsterns version av klimatförnekelse." 

Det hävdas att vi måste bli modigare och våga stå för våra åsikter, frågan är varför någon alls ska behöva vara rädd? 

Mest läst