Varje tid drömmer sina drömmar, väver sina visioner. Inte minst svensk socialdemokrati har historiskt varit en framgångsrik kreatör av detta. Arvet från det svenska folkhemsbygget ekar än i dag. Den forna socialdemokratin var under sitt historiskt långa maktinnehav bärare av en rad idéer som tjänat Sverige väl. Arbetarklassens bildningsideal var helt avgörande för att lyfta stora delar av befolkningen och för frigörelsen av individen. Andra delar av det socialdemokratiska arvet har däremot gjort mer skada än nytta.
I dokumentärfilmen "The Swedish theory of love" tecknar filmaren Erik Gandini fram en bild av ett ensamt folk. Omkring en miljon svenskar lever sin vardag i vad som kan definieras som "social isolation". Gandinis tes är att dagens ensamhet är resultatet av gårdagens socialdemokratiska folkhemsbygge.
I Sverige hyllas oberoendet: mellan parterna i en kärleksrelation, mellan barn och föräldrar, mellan vuxna barn och äldre föräldrar. Att behöva andra människor är ett tecken på svaghet, det är synonymt med att stå med mössan i hand inför överheten. Att vara beroende av staten och ett anonymt system betraktas däremot som frigörelse.
Men det är skillnad på oberoende och oberoende. Att spara ihop till ett eget "fuck off-kapital", som höjer graden av ekonomisk egenmakt och därmed möjligheten att lämna en destruktiv relation eller en knepig arbetsgivare, är en sak. Att inbilla sig att det mellanmänskliga beroendet kan rationaliseras bort på köpet är en annan. Sverige har flest ensamhushåll i världen. Enligt undersökningar som refereras i filmen känner 40 procent av alla vuxna svenskar sig ensamma.
Det är en tragedi, milt uttryckt. Ensamheten har människan alltid tvingats uthärda, klara av på egen hand. Skillnaden består emellertid i att den svenska ensamheten accentuerats av en politik som blundat för den individuella frigörelsens baksida.
I veckan röstade riksdagen för singelkvinnors rätt till insemination. Från många håll uppfattas lagändringen som en stor seger. Det är inte så konstigt i ett samhälle där biologiska barn kommit att betraktas som var människas rättighet. Att samma politiker parallellt vurmar för tvångsfördelad föräldraförsäkring, bland annat med hänvisning till barns behov av bägge föräldrar, är precis så förvirrat som det verkar.
I Gandinis film får tittaren följa några kvinnor som valt att skaffa barn på egen hand i Danmark. Män som donerar sperma på en klinik, kvinnor som väljer ut lämpligt arvsanlag, leverans av sperma till dörren, den ensamma kvinnans inseminering i hemmet. Postorderkonsumtion 2.0. Inga kravfyllda relationer, inga trassliga känslor, inget vi. Bara ett jag som vill ha det tekniken och vetenskapen kan ge mig.
Filmens kanske mest berörande sekvens behandlar emellertid en annan dimension av ensamheten: De som ingen saknar. Människor som ligger döda i sina lägenheter i månader, ibland till och med i år. Enligt en av utredarna som intervjuas i filmen, vars arbetsuppgift är att kartlägga eventuella anhöriga genom att bland annat leta igenom den avlidnes tillhörigheter, är det "autogirots fel". När vi rationaliserat bort storfamiljer, bekanta och grannar är det bara staten som kan larma om något inte står rätt till, det vill säga när du inte har betalat dina räkningar och hamnat hos Kronofogden.
Många av Gandinis teser känns igen från Lars Trägårdhs (ny kolumnist på ledarsidan) och Henrik Berggrens bok "Är svensken människa". När boken kom år 2006 väckte den stor uppmärksamhet, inte minst för teorin om Sverige som världens mest individualistiska land. Ett land vars medborgare gladeligen betalar höga skatter för att från vaggan till graven slippa ligga varandra till last. Enligt Gandini var tanken om oberoendet en världsomspännande idé på 1970-talet, "men ingenstans drevs tanken om oberoendet så långt som i Sverige. Och paradoxen var att vi tillsammans skulle hjälpa varandra att bli fria från varandra."
Utvecklingen - den tekniska, sociala, ekonomiska - är på många vis fantastisk. Men allt som är möjligt är inte långsiktigt eftersträvansvärt. Dessutom kan utvecklingen på dessa områden sällan ge oss det absolut viktigaste: speglingen i en annan människa, hudkontakt, beröring. Ja, allt det som skrämmer ensamheten på flykt.
